Elisabet Hoff: ”Det var svårt att se en blivande världsmästare i det åskmolnet”

Det svenska lagguldet i Herning var rena krossen. En uppvisning mer än tävling. Inte sedan VM i Rom 1998 har segermarginalen varit lika överlägsen. Att leva upp till favorittrycket med sådan råge är stort.

Men störst är de sista självande sekunderna av den individuella finalen och hur han pallade trycket – Kung Henrik I av ridsportens förlovade land.

Första gången jag stötte på Henrik von Eckermann var i Windsor på EM 2009. Han hade fått låna hingsten Montender av sin arbetsgivare Ludger Beerbaum. Insatsen på banan var ingen större upplevelse att skåda och det blev en ganska snabb sorti. Någon vidare talang var svår att se.

Efter nederlaget hängde han med hela sin långa kropp i en soffa, svart i blicken. Ingen vågade närma sig. Ännu mindre ställa en fråga. Det var som jordens undergång. Minst. Det var svårt att se en blivande världsmästare i det åskmolnet. Men med facit i hand borde man ha anat något redan då.

En vinnare måste älska att vinna – och hata att förlora. Henrik von Eckermann hatade det kanske mest av alla.

Några månader efter Windsor berättade Marco Kutcher, Beerbaums förste-jockey vid den tiden, om vilka sjukt höga krav den unge tredjejockeyn von Eckermann ställde på sig själv och hur han som ingen annan kunde bryta ihop för minsta misslyckande. Hur hårt han arbetade och hur jäkla envis han var.

Nästa år i Aachen klarnade bilden av denne ryttare ytterligare. Han var inte bara en perfektionist. Han bar en eld inom sig.

Han hade gått dubbelnolla och blivit placerad i en femstjärnig 1,55-klass. Detta på L B Paola, ett fint sto efter Polydor. Det kan ha varit då han vågade börja tro på sig själv fullt ut. Det är i alla fall så jag vill minnas det.

Jag skulle intervjua honom i matsalen och han slog sig ner, hög på adrenalin och segerns sötma. Inte exalterad, men med en aura av en stunds intensiv sinnesfrid runt sig. Det var den kicken han sedan fortsatt att jaga oavbrutet. ”Det är som en drog, man vill bara känna den igen och igen”, sa han flera år senare i Göteborg. Då hade han lärt sig hantera motgångar. Någorlunda.

I Herning nådde han sitt nirvana. Visst, det hade inte gått utan King Edward, hästen som anses vara oslagbar just nu. Men vem vet. Kanske hade King Edward inte nått samma höjder utan just Henrik von Eckermann.

För mig är de det perfekta kungaparet.
Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2022.