Elliot Nilsson:”Han gör mig till en känsligare ryttare”

Sista året på ponny tog Elliot Nilsson dubbla SM-guld tillsammans med stjärnponnyn Casino Royale K.

Med välskolade Alfonso blev han sedan uttagen till junior-EM, där en gammal skada dessvärre satte punkt. Efter enträget letande efter nästa mästerskapshäst hittade Elliot till slut 7-årige Redford hos Jessica Lynn Thomas i Tyskland – och nu är siktet inställt på YREM.

Var det svårt att hitta rätt häst?
– Väldigt svårt. Jag har säkert tittat på 300 filmer och provat minst 50 hästar. Det ska kännas rätt och det gjorde det när jag var hos Jessica. Jag var där och provade tre, fyra hästar, men hon var inte säker på att denna skulle passa. Hon trodde att den kanske skulle vara för het och nervig. Men när jag satt upp var vi båda överens om att matchningen var väldigt bra. Det var Jessicas egen häst och eftersom hon har många försäljningshästar hade den inte riktigt blivit prioriterad. Därför var den också lite efter i utbildningen.

Vad föll du för?
– Jag gillar att han är het och känslig samtidigt som han har ett bra huvud. Det är en kombination som inte är så lätt att hitta. Jag gillar inte sega hästar – hellre att de springer ifrån en och att man får jobba med det än att man får kämpa med att få fram dem.

Hur är det att jobba med en yngre häst?
– Det fanns äldre, mer rutinerade hästar som jag hade kunnat få rida, men det kändes roligare att hitta en yngre. Jag har inte tagit det här med mästerskap som junior på blodigt allvar utan tänkt mer på vad jag ska göra för att utvecklas mest själv – och då blev det så här. Nu har jag också möjlighet att forma honom som jag själv vill.
– Det är väldigt kul att lära honom att göra bytena korrekt och hans gångarter utvecklas hela tiden. Han hade precis börjat träna lite byten när jag fick honom.

Vilka är utmaningarna?
– Han har väldigt mycket nerv i sig. Tar jag för mycket i ena tygeln eller kommer åt för mycket med skänkeln kan ha få panik. Han är väldigt känslig men det är bra för han lär mig att bli en ännu känsligare ryttare.

Du har börjat träna för Nathalie zu Sayn-Wittgenstein hos Cathrine Dufour — hur är det?
– Vi klickar väldigt bra. Hon får en att ha hästen lösgjord hela tiden och ser alla de här små sakerna som man inte har full koll på. Hon ser i vilken ordning allt ska göras. Tittar man på Cathrine ser hennes hästar ut som att det går att göra en överstrykning när som helst och hästarna går bara kvar där de är. Den känslan får jag till varje gång jag är hos Nathalie, och jag har även fått till den hemma. Det är det man strävar efter.

Hur kan dressyren utvecklas som sport?
– Jag tror att den behöver bli sportigare. Det hade varit roligt med mer publik vid fler tillfällen och kortare program är ett sätt. Jag tycker själv inte att det är kul att sitta och titta på alla ekipage i en klass. Att vi har blivit av med hatten och rider med hjälm känns också sportigare. Även klädseln skulle kunna bli modernare. Jag vet inte exakt hur, men du spelar ju inte fotboll eller ishockey i kostym.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2022.