För sporten, i tiden – med kärlek

När en institution som den ärevördiga, 50-åriga tidningen Ridsport får en ny chefredaktör (jag!) väcks både oro och förhoppningar. Oro för att den ska förändras. Förhoppningar om att den ska förändras.

Och förändring är oundviklig, med eller utan ny chefredaktör.

Lite yrvaket har andra medier börjat bevaka ridsport mer, om än inte sällan oprofessionellt. Och ganska ofta kantrar de över mot att mer uppmärksamma negativa sidor av hästvärlden än guldmedaljer, historiska segrar och den makalösa skaran av nya talanger.

Förändring är oundviklig, med eller utan ny chefredaktör.

Då finns det så klart de som tycker att en tidning som Ridsport måste vara en motvikt, den som lyfter det positiva, hyllar stjärnorna och belyser allt fantastiskt som händer, växer och utvecklas i denna sport som just nu upplever en guldålder av aldrig skådat slag. Det är vi och det ska vi fortsätta att vara.

Men det räcker inte. Om Ridsport ska vara hela ridsportens tidning måste vi också kunna bevaka allt som händer i vår värld, lyfta debatterna, kasta strålkastarljus i de mörka vrårna, slänga upp skiten på bordet och vädra ut. Vi måste ha fingret på pulsen både inom ridsportvärlden och i samhället som vi är en del av.

Vem ska ställa de svåra och jobbiga frågorna om inte vi? Vi som älskar hästarna, sporten och alla de fantastiska människorna som är den här världen.

Vi måste ha fingret på pulsen både inom ridsportvärlden och i samhället som vi är en del av.

Jag hoppas att det ska vara här i Ridsport, med våra makalösa, kunniga medarbetare och alla ni engagerade och medvetna läsare, som debatterna förs, som frågorna lyfts och där vi ser hela ridsporten ur alla vinklar.

Vi ska jobba hårdare än någonsin för er och för sporten. I tiden. Och med kärlek.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2023.