”För varje lyckad karriär finns det flera som har misslyckats”

Livet är orättvist. Sport är orättvist. Jag skulle till exempel aldrig, med mina 1,59 centimeter över havet, kunnat bli stjärna i basket hur mycket jag än hade tränat.

Ridsport är jätteorättvist. Där hade jag en viss talang men ingen stöttning. Kanske hade jag lyckats ändå, om jag gett mig fan på det. Men jag gjorde ett val. Jag förstod vad som krävdes och jag var inte beredd att göra den resan. Jag ville något annat med mitt liv.

Ibland ställer jag mig frågan: Valde jag fel? Det finns flera exempel på de som har börjat från scratch och lyckats. Men nej, jag ångrar mig inte. På varje lyckad karriär finns sannolikt x antal som misslyckats. Även om de slitit häcken av sig.

Nyss var jag på Global Champions Tour i Stockholm. Aldrig tidigare har en ridsporttävling i Sverige luktat mer rikemanssport. Minsta kritik mot det och du kallas bakåtsträvare eller anses avundsjuk.

Bortsett från det var det på många sätt en fin tävling. Dressyren i påhängda Stockholm Horse Week fungerade riktigt bra. Märkligt nog var det svårt att få dit ryttare.

Anna Österberg från Ösmo söder om Stockholm tvekade inte. Det gav utdelning i två välförtjänta andraplatser i Intermediaire.

Hennes häst Rolecz är en hemmauppfödning. Jag såg honom mycket när han var fem år. Fin, men inte wow. Men Anna Österberg är duktig på det hon gör. Att hon i flera år har kämpat mot återkommande livshotande lunginflammationer gör inte bedriften sämre. Familjens gård, en enkel bondgård, har gått i arv i generationer och ligger på gedigen lerjord. Ni förstår. Några särskilda pengar finns inte med i bilden, varken egna eller andras. Den enda lyxen är en B-lastbil som hon nyligen blivit sponsrad med av ett solcellsföretag.

Exempel som Anna Österberg behövs mer än någonsin.

Men allt är relativt. Nyss såg jag ett inslag på teve med barn som hade bildat en klubb för käpphästar. Helst ville de rida på ridskola men föräldrarna hade inte råd. I deras ögon lever någon som Anna Österberg i en drömvärld. VIP-folket på GCT tror jag är lika verkliga som varelser från yttre rymden för käpphästbarnen. 

Jag valde att bli journalist. Vi journalister har ett ansvar för vilken bild som målas upp, i det här fallet av ridsporten. Vi måste kalla saker vid deras rätta namn och ryttarna måste tala sanning. Så är inte alltid fallet. Mer om det i en annan krönika.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 12/2019.