Henrik Johnsson: Specialisera Grand Prix Special

Under EM i Göteborg hade jag en egen programpunkt i SVTs eminenta evenemangssändningar där jag träffade människor och luftade allehanda tankar.

Vi pratade en del dressyr såklart.
Idrottsprestationerna var odiskutabelt höga under mästerskapet men antalet tomma stolar på läktaren kändes aningens för många, som på OS förra året. Man borde kanske göra något, men vad?
Ryttarna Tinne, Brink och Therese Nilshagen samt domaren Magnus Ringmark var gäster. Vi vara alla överens om att det sportsliga och skönheten inte får reduceras på bekostnad av önskad ökad popularitet.

Dressyr är en delikat upplevelse. Likt champagne, opera, balett, boxning och tung hårdrock  kräver den förkunskaper och tränade sinnen för att kunna njutas till fullo.
Vi var alla ganska överens om att förändringen ligger i att öka förståelsen för sporten, kanske inte göra några förändringar av befintlig verksamhet utan arbeta mer med hur den ska förklaras, dess premiss. Appen på EM där publiken fick lämna sina ”domarsiffror” var ett strålande exempel.

Under veckan började en idé växa fram som jag i smyg provade under kvällarna på dressyrkännare som jag litar på. Samtliga nickade uppmuntrande åt min idé, med tillägget att ”den får du aldrig igenom”.  Någon kommenterade idén med det bildligt förklarande tillägget; ”Det är enklare att slå huvudet i en murad stallvägg i hopp om att bli av med huvudvärken än att få till än förändring i dressyren”.

Det lät lockande. Då måste man ju prova. Åtminstone dra igång en diskussion om en förändring.
Om man ska fortsätta vara den man är så måste man ju förändras, annars blir man i bästa fall den man redan varit. Den som tycker att det var ”bättre förr”.

Följande är ett förslag till förändring av Grand Prix Special som jag till slut saluförde i min programpunkt och nu här för att höra vad du tycker;

Mitt förslag är att göra om Grand Prix Special med syfte att utöka sportens svårighetsgrad och bjuda åskådarna på ytterligare dramatik.
Det nya med Grand Prix Special är att en ”programsättare” bestämmer vad som ska ridas.
Någon timma före start så får ryttarna tilldelat ett program (precis som hopparna får sin banskiss) som de kan diskutera kring och försöka värdera dess svårigheter.
Nu prövas även ekipagets förmåga att improvisera och samarbetet häst/ryttare testas ytterligare. Svårighetsgraden ökar på ett nytt sätt.
Tävlingsupplägget skulle bli att man rider som vanligt ett standardprogram i Grand Prix, sitt eget program i Kür men i Grand Prix Special rider man en ”programsättares” program. 

Jag kan för lite om dressyr för att veta om detta är en genomförbar idé.
Men jag njuter tillräckligt av dressyr för att kittlas av tanken på att utmana ekipagen ytterligare, det är ju där idrottens skönhet finns – att alltid flytta gränsen bara en gång till.
Idrott handlar om att kunna hitta nya lösningar, ta beslut – försöka behärska det okända.

PS: Vill du se uruppförandet av förslaget i ljud och bild så finns länken här.
Är du otålig så spola fram två minuter.

Detta är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i texten.