Ida Selin: ”Ibland känner jag mig som världens sämsta”

Disney hette den första ponnyn som Ida Selin fick blott sex år gammal. En tuff liten skäck med minst en räv bakom varje öra. Han stack ofta vid uteritter och när det blev dags för hoppträning smet han inte sällan förbi hindren. Men Ida satt som fastklistrad och var lika glad ändå.
–  Jag tyckte mest om att pyssla med honom och spraya med rosa glitterspray. Att hoppa var kul, men jag tyckte lika mycket om att rida ut och släppa tyglarna. Sådant ville jag testa, berättar Ida.

Egentligen var det inte förrän B-ponnyn Sörgårdens Cindy gjorde entré i Idas liv som tävlingsinstinkten väcktes på riktigt.
– Först ville jag inte ha henne för jag hade sett att hon kunde stegra, men det lärde vi bort sedan. Ibland stegrade hon på prisutdelningar, men det gjorde inget för då tyckte jag så mycket om henne.

Med ”Cindy” tävlade Ida upp till Medelsvår B och de var ofta svårslagna på banan. Både Disney och Cindy har pensionerats på gården i Billdal som familjen köpte när Ida var sju år gammal. Disney gick dock bort för några år sedan, 25 år gammal.

Saknar Minnie

Efter Cindy blev det en ”roadtrip” till Irland med mamma Jennie Selin. Ett äventyr där Ida provade tio irländska ponnyer på två dagar.
– Jag kommer ihåg att de körde väldigt fort, att jag köpte ”Polo Mint” och att det inte var så mycket ordning och reda med ponnyerna där. Alla hade samma utrustning på sig.

Med hem i lastbilen följde till slut Mintfield Starlight, en liten hoppkanon som gick som tåget ända till ekipaget gick omkull på derbybanan i Dagstorp. Efter det blev inget sig likt. ”Minty” blev väldigt försiktig och hopplusten försvann.

Det stora genombrottet kom slutligen med B-ponnyn Tullohea Minnie, som Janelle Larsson hade tagit två SM-medaljer med. Även Ida och ”Minnie” red ihop två SM-medaljer, plus mängder av placeringar på högsta nivå.
– Minnie saknar jag väldigt mycket. Jag var väldigt ledsen när vi sålde henne. När jag slutade med B-ponny ville jag verkligen spola tillbaka tiden. Det var ett stort steg att gå till C- och D-ponny, allt blev svårare och högre.

Minnie saknar jag väldigt mycket. Jag var väldigt ledsen när vi sålde henne.

Fredbos Mesterix, ”Mester”, blev Idas första och enda C-ponny, på ytan en ”stilponny” som såg ut att gå som en klocka. Men som i själva verket kunde ”bestraffa” ryttarmisstag ganska hårt.
– Han har verkligen lärt mig att jag måste göra rätt. Vissa gånger har jag varit jättesur på honom, som när han stannade på sista hindret på SM:et i Billdal. Jag red hela sista linjen utan stigbygel och försökte få tag på den. Samtidigt hade jag långa tyglar och red bara på, fast jag vet att man inte kan göra så på Mester. Jag var så arg på mig själv efteråt.

Det blev en snöplig fjärdeplats i Billdal, men sommaren efter gick ekipaget in och vann guld på utomhus-SM i Vetlanda.
– Mester har en väldigt rolig personlighet och han var verkligen min lilla älskling, säger Ida.

”Ingen tyckte att vi skulle köpa Legolas”

Om det bara blev en C-ponny, blev det desto fler D-ponnyer. Men även om Ida vunnit SM-brons och placerat sig i Falsterbo med Oldrock Megan, så har ingen gjort lika stort avtryck som Legolas. En högrest skäck som hade en explosivitet och ett avstamp som fick folk att både dra efter andan och ibland hålla för ögonen.
–  Första provridningen gick inte alls bra, men när jag hoppade av sa jag att det är den bästa häst jag någonsin har ridit, berättar Ida.

Andra gången åkte de iväg med honom och hoppade, och då gick det mycket bättre.
– Så vi köpte honom, fast jag tror inte att någon tyckte att vi skulle göra det egentligen. Men det var bara så himla roligt att rida honom. Även om han var rädd för mycket kände jag att han aldrig skulle göra något för att vara dum.

Han var rädd för andra hästar.

Då var Ida elva år gammal och en liten tjej, medan Legolas var ett rejält kraftpaket. Första rundorna på hemmaklubben Billdals Ridklubb var mer eller mindre som att bränna av en fyrverkeripjäs.
– Det gick väldigt fort i början och det var ingen ordning och reda alls när vi började tävla. Men sedan gick det allt bättre och jag började hoppa högre med honom, berättar Ida.

Det hann både bli GP-segrar på hemmaplan och internationella placeringar i italienska Arezzo innan sagan med Legolas fick ett sorgligt slut. Trots operation, lång rehabilitering och precis allt som fanns att göra, återhämtade han sig aldrig från den skada som konstaterades kort efter Medelsvår A-segern i Hammarö våren 2018. Sommaren 2019 fick Legolas somna in. Något som tog Ida väldigt hårt.
– Han hade världens största hjärta och han gjorde allt för mig, och jag gjorde allt för honom. Han var så nära och mamma kände likadant.

Legolas hade verkligen ett otroligt tryck på banan?
– Det var det jag kände när jag provade honom, men det var samtidigt så mycket kaos runt omkring. Han var rädd för andra hästar, han gick inte att hoppa hemma, han var överallt och ingenstans och han var jätterädd för killar. Stod det en kille vid ett hinder så ville han inte gå i närheten. Men jag älskade verkligen Legolas.

”Blackie vill tycka om en människa”

Sista ponnyn, Oldrock Megan, har lämnat stallet i Billdal och klivet upp till häst är nu definitivt. Övergången började dock redan 2018 då Ida först fick hem det egensinniga skimmelstoet Falita, som hon bland annat red till en GP-placering på Baltic Cup. Och i augusti samma år landade Irma Karlssons gamla tävlingskamrat Starling 7, ”Sture”, i stallet, som Ida tre månader senare tog guld med på children-SM.
– Sture är väldigt snäll, men ibland är han lite nervös och rädd för andra hästar. Men det passar mig bra, jag tycker om att han är sådan. Han är väldigt lik Legolas.

Sedan dess har stallet fyllts på med ytterligare hästar. Utöver Sture och Falita finns nu även Ellavar X, som tidigare tävlats av nya tränaren Vincent Voorn – och Astrale De Launay, som tävlats av Sergio Alvarez Moya, i stallet.
– Ella älskar godis och är alltid glad. Hon är lite som Sture och skulle aldrig stanna. Med Astrale, eller Blackie, känns det som att hon bara vill tycka om en människa.

Nyligen 15 år fyllda är det nu således dags att göra en fullblodssatsning med sikte på framtida mästerskap. Första steget togs för knappt ett år sedan då Ida började träna för svårklassryttaren Vincent Voorn, som driver ett professionellt tränings- och tävlingsstall i Holland. Sedan dess har Ida både varit och tränat i Holland i perioder samtidigt som Vincent har flugit till Sverige för att träna Ida och coacha på tävling.

Nu tas nästa steg när Ida i mars flyttar ner till Holland för att prova vingarna som elev hos Vincent. Det blir en testperiod med fullt fokus på träning och tävling med alla fyra hästarna samt skola på distans under våren.
– Jag har aldrig haft några problem med att följa med i skolan, trots att jag har varit borta och tävlat mycket. Men det känns som att jag hela tiden halkar efter och på det här sättet blir det lugnare, säger Ida.

”Det kan förstöra allt för mig”

Hur är det att träna för Vincent?
– Det är väldigt stor skillnad för mig mot tidigare. Det handlar mycket om att jag ska sitta upp mer och ha högre hand. Innan har jag låtit hästarna bestämma lite för mycket och det är inte så bra när det blir högre. Jag är inte så bestämd av mig med hästarna, jag bryr mig så mycket om dem och är rädd att de ska bli ledsna. Men nu har jag hittat en annan teknik och ett tydligare sätt att rida. Vincent är väldigt lugn och det är också bra.

Du känns också som en lugn person?
– Det beror på vad det gäller. Jag är inte lugn om det är bråttom, eller om vi är sena till framhoppningen. Då har jag panik. Det kan förstöra allt för mig om vi börjar hoppa fram för sent. Men inne på banan är jag oftast lugn.

Hur blir det att tävla i Europa på heltid?
– Jag kommer mest att tävla mot seniorer och jag kan ju inte vinna mot dem. Inte när man är 15. Jag kan inte rida så fort, när jag rider fort så är jag fortfarande tio sekunder efter alla andra. Dessutom bygger de mycket svårare och högre. Men det är väldigt bra träning. De stora mästerskapen går ju inte i Sverige.

Känner du någon press att prestera?
– Inte när jag tränar och inte från Vincent, men jag känner en press utifrån att man ska åka på nationstävlingar och rida bra.

”Vissa är avundsjuka”

Vad har du för relation till sociala medier?
– Jag har inte så mycket dåliga erfarenheter egentligen, men det är klart att folk har skrivit taskiga saker till mig ibland. Ett tag var det mycket om Legolas och att han gapade. Då skrev folk att jag hade skarpa bett, men det hade jag inte alls.

– Men folk skriver inte bara om hästar. Ibland, när man inte kan se vem som skriver, får jag kommentarer om hur jag ser ut. Det är väl så att man ska se ut på ett visst sätt. Just det tar jag inte åt mig av. Visst kan jag känna mig tjock, men sedan orkar jag inte tänka på det mer. Jag håller inte på med smink och sådant, det tar för mycket tid.

Jag har känt av att vissa är avundsjuka, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Har du upplevt någon avundsjuka?
– Jag har känt av att vissa är avundsjuka, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Bara för att man köper bra hästar behöver det inte gå bra för det. Alla hästar är ju speciella på sitt sätt. Jag är inte sådan att jag har världens självförtroende, eller tror att jag är bäst i hela världen. Ibland känner jag mig som världens sämsta.

Vad tänker du om framtiden?
– Jag tror att jag alltid kommer att hålla på med hästar. Det skulle vara väldigt tomt utan dem.

Här under kan du se filmen där Ida Selin själv berättar om hästarna och ryttarlivet.