In memoriam: En liten gigant i avelsvärlden fattas oss

Hjördis Kamph har avlidit i en ålder av 90 år, kristallklar och pigg in i det sista med nya intressen och ett så aktivt liv fysiken tålde. Hon avled den 26 februari och sörjs av sina två söner, flera barnbarn och barnbarnsbarn samt av avelsvänner när och fjärran. För en beskrivning av Hjördis livshistoria läs SWB:s biografi här.

Hjördis Kamph gjorde under sitt liv i avelns tjänst intryck som inte bara stannade i Sverige utan även i utländska förbund. Hon bevakade, med en kontinuitet som är avundsvärd i dagens flyktiga nyhetsvärld, de tyska hingstpremieringarna framför allt, men även holländska och danska arrangemang.

För aveln, ideellt som i yrkeslivet

Under många år var hon en permanent installation på läktaren i Flyinge vid avelsaktiviteter. Åren innan hon blev skribent för tidningen Ridsport 1983 var hon aktiv i ringen, först som sammanhållande sekreterare för AVN och senare som domare. Hjördis arbetade på dåvarande ASVH:s kansli från 1988 till år 2000 med en annan legendar, Gunnar Henriksson. Få människor i vårt avlånga land har sett så mycket häst som Hjördis, inom landets gränser såväl som utomlands.

Klarsynt visionär med helhetsbild

Hjördis hade en klar bild över vad hon ville se hos både hopp- och dressyrhästar. En hingst skulle ha hingstkaraktär och ett sto vara feminint. Många i avelsvärlden är blyga violer som varken talar klartext eller står på sig. Det gällde aldrig Hjördis Kamph, som kunde vara skarp, rentav vass, men alltid med stoägarnas bästa för ögonen. Det fanns säkert de som emellanåt retade sig på krutgummans uttalanden på sociala medier. Hjördis hade hjärtat på rätta stället och det slog för hästarnas väl och ve långt innan hästvälfärd och SLO blev vardagsmat. Tidigt fördömde hon rollkür och förklarade att det inte var till gagn för hästar. Hjördis tillhörde dem som sett den ursprungliga och förskräckliga ridformen exekveras, så hon visste vad hon talade om.

”Rätt ska vara rätt”

Hennes rättvisepatos lyfte fram många jävsituationer i ljuset, ibland bara risk för jäv men Hjördis ville ha en jämn spelplan för alla inför bedömningar och bruksprov. Hennes engagemang kom från en plats av omsorg och värme om alla deltagares rätt till en klar och tydlig bedömning. Det var inte varje vecka som Hjördis var överens om den väg som dåvarande ASVH, numera SWB, valde att ta i olika frågor, och hon tvekade inte att ta bladet från munnen och verbalisera sin kritik. Hon hade vigt så mycket tid och engagemang åt föreningen, men under alla år såg hon möjligheter till förbättringar. Hjördis hade bilden klar för sig, stamboken var till för uppfödarna och stoägarna, det var för dem hon arbetade med att sprida information och upplysa, först som en funktionär i föreningen, på kansliet och senare som skribent i tidningen Ridsport.

Tongivande avelshingstar

Hennes uppskattning av Hannoveranerförbundet och Holstein kom fram i många texter. När Hjördis räknade upp hingstarna som gjort stort intryck på henne var det ofta de utländska som kom fram. Hon såg en ung Weltmeyer visas, såg Herbert Rehbein rida Donnerhall, var imponerad av Absatz, Stakkato och For Pleasure. Bland svenska hingstar hyllade Hjördis Bernstein (f -84 e Napoleon-Kew Gardens xx, uppf Ester och Karl-Erik Jönsson) som en elegant och modern häst redan då, med väldigt fin förärvning. Hon mindes hur fint han visades av Anna-Lena Johansson på VM i Stockholm 1990. Maraton och Cardento fick också plats i hennes eget Hall of Fame.

Hjördis många besök och reportage från de tyska premieringarna ledde till att hon 2005 utsågs till hedersmedlem i Holsteinerförbundet och fick ta emot plakett och bukett av Breido Graf zu Rantzau, en verkligt stor ära för en utländsk medborgare.

Domare: ansvarsfullt hedersuppdrag

Hjördis år som domare såg hon som ett hedersuppdrag. Hennes rättesnöre för bedömning var lika spikrak som allt annat hon företog sig. I en intervju i samband med hennes 80-årsdag berättade hon om domarvärvet.
– Det kräver stor integritet, något som inte alltid är på plats i dag. Det är ett stort ansvar. Det kräver en känsla för rättvisa, det gäller att tänka på hästen och inte på ägarna.
– Ros före ris, alltid. Det måste varje domare kunna och komma ihåg att ge. Sedan är det absolut förbjudet att tala i termer som att en häst ”inte är din typ”, det får absolut inte förekomma, men det händer. Förskräckligt, sa Hjördis då och pulsen steg och den välbekanta passionen för ämnet kom fram under intervjun.

Inte alltid enig med sin hjärteförening

Med sina många år av perspektiv på aveln och des utveckling uttalade hon många sanningar som inte alla höll med om 2015, men som nog ingen nekar till i dag. Hon ansåg att SWB:s svenska bruksprov var mer och mer likt en vanlig Breeders-final.
– Det tar för lite hänsyn till temperamentet och ridbarhet. Det liknar snart vilken ridtävling som helst.
– Vi har haft alldeles för få bra gångartsförärvare här, på hoppsidan ser det helt annorlunda ut. Det behövs ett lyft för dressyren. konstaterade hon då.

Hennes uppfattning om utvecklingen till dagens prov passar inte i en minnestext, men kanske finns det en ledtråd här till varför intresset för hästevenemangen falnade. För det gjorde det de sista åren, även om hon svurit på att aldrig sluta titta på hästar. OS i Paris tittade hon dock på och gladdes åt poängen för Total Hope.

En mentor, ros före ris

Under många år var Hjördis Kamph min mentor kring avelsrapporteringen, inte uttalat och i något program utan mer informellt. Det var svårt att gå i hennes fotspår, men Hjördis uppmuntrade och bannade mig om vartannat, alltid av omsorg om vår gemensamma uppdragsgivare. Det skulle stå rätt och korrekt i tidningen, en uppfattning vi båda brann för.

Hon kunde vara kategorisk och oresonlig och sa alltid till mig: mesa inte. Och om det är något av allt jag lärt från Hjördis Kamph så är det att stå upp för sin åsikt. Vi var inte alltid överens men vi lyssnade alltid på varandra, vi resonerade och förstod varandras argument. Vi kunde bli överens om att vara oense, för att om nästa ämne tycka precis likadant. Det finaste Hjördis någonsin sagt till mig är:
– Jag ser mycket av mig i dig som skribent.
Det kändes som ett erkännande som betydde mycket, för oss båda, det skulle vara rätt i tidningen och jag kunde följa på hennes väg – och inte mesa.

Bejaka din inre Hjördis

Hjördis Kamphs insats genom sitt ideella arbete, sin domargärning, sitt perspektiv på svensk avel och sitt synliggörande av samband som få av oss uppfattat är ovärderligt. Hon var en fyrbåk för att göra det du vill och önskar, en Pippi Långstrump som trots familj och barn också lyckades nära ett glödande, passionerat hästintresse under ett helt liv. Hjördis löste vardagspusslet och uppdaterade resultat och var på plats, oftast före alla andra.

Hjördis Kamph personifierade svensk avel för de utländska stamböckerna, hon hade under åratal knutit kontakterna och höll dem vid liv. Vår sista chatt handlade om Holstein och vilka vi behövde meddela om Lene Nissen-Lembkes bortgång. Naturligtvis hade Hjördis klart för sig vem och hur, hon hann dessutom flika in att hon tyckte om avelsporträttet på Stakkato men att jag borde tagit med mer om Stakkato Gold. Det var så mycket Hjördis det kan bli i denna sista korta konversation.

Och nu fattas Hjördis Kamph mig och hela avels-Sverige. Vem ska hålla oss i örat och ropa från läktaren när det inte går rätt till? Jag uppmanar er alla att bejaka er inre Hjördis Kamph till hennes ära: stå på er, värna hästarna och tala klartext.

Hjördis Kamph, i ljust minne bevarad, vi glömmer dig aldrig någonsin.

Här finns en minnessida för Hjördis Kamph