Inlägg i debatten

Har efter ett femtontal år med fyra tävlande barn på olika nivåer och på både ponny och häst nu lagt hoppsporten åt sidan. Orsaken är att barnen gått vidare i livet med studier, arbete etc. Kanske tar någon upp ridningen igen så småningom. Det är ju det som är så fantastiskt med ridsporten, att man kan det! Har med förfäran och sorg läst det senaste årets debatt om stilbedömning på hopptävlingar. Jag är tacksam för att våran familj hann vara med under den tid då hoppningen var hoppning. Visst åkte vi med alla barn på GP-ponnyn, men då mycket medvetna om att det var en annan slags tävling som vi egentligen inte tyckte var så givande.Vi kom hem med protokoll där det stod mest ingenting. Fanns det kommentarer var de av arten- Stoppa in remmarna, söt ponny, För högt tempo etc. Saker som vi redan visste eller som var ganska ointressanta för ryttaren. Vi var glada att det inte stod–Ful ponny. Har som sagt följt debatten och behärskat mig. När jag nu läser om den tioåriga flicka som blev totalt tillintegjord av en stildomare blev det svårt att vara tyst. Det finns så mycket att säga! På ”våran” tid var en av tjusningarna att det inte alltid var självklart vem som skulle vinna. På banan var ryttaren och hästen ensam. Det enda dom hade med sig var år av träning och slit. En vilja att göra bra och kärlek till sin häst. Man hade filat och kämpat med sina tränare för att hitta just det sättet som passade den häst/ponny man red bäst för att man som ekipage skulle klara utmaningen så bra som möjligt. Efteråt, hemma i vardagen, stöttes och blöttes det tillsammans med tränaren vad som gick bra respektive dåligt. Hur man skulle anpassa sin ridning för att det skulle bli ännu bättre eller för att man skulle behålla sitt flyt. Alla tränare vi haft tog sig tid att förstå hur just den hästen/ponnyn fungerade tillsammans med just den ryttaren. Det hände att man stötte på någon tränare som applicerade samma träning och ridstil på alla ekipage, en quickfix, det blev aldrig bra för någon. På banan,, ensamma spelade det ingen roll hur trevlig man såg ut eller vilka kontakter man hade. Det som gällde var god ridning, bra tävlingssinne, mycket träning, en ok ponny/häst och lite tur med bommarna. Detta gjorde att en hel del ryttare kom fram som inte hade rätt kontakter eller mycket kapital. Det som vi ibland då upplevde var att det kunde bli lite spänt om ”fel” ryttare vann. Detta gällde såväl på lägre som högre nivå. Så började pratet om att det inte räckte med träning i vardagen utan ”någon” skulle också bestämma vem som red tillräckligt bra oavsett hur det faktiskt gick på banan rent hoppmässigt. För oss blev detta lite konstigt och vi undvek de få stilhoppningar som fanns. Senaste året har jag som sagt följt debatten och ser att denna tanke bankas in uppifrån som ett mantra. För mig blir det absurt. Man vet inte om man skall skratta eller gråta. Hur kan någon ta sig rätten att tro att hen kan få en bild av dels en människas förmåga och dels en häst/ponnys behov av ridning på sextio sekunder? Hur kan man tro att man pedagogiskt kan hjälpa en ryttare, oftast ett barn till utveckling genom några siffror och ord i en tävlingssituation. Dessutom med förvirrande dubbla budskap. Du skall dels ta dig igenom en bana utifrån din och din häst/ponnys bästa förutsättningar, och det vet ju alla hur olika vi och hästar/ponnysar är samtidigt som du skall tillfredställa en person du inte känner och som gett luddiga mål som ”mjuk ridning” ”bra tempo” etc. Dom flesta hamnar på godkänt såklart eftersom dom flesta rider ”godkänt” när de ger sig ut på tävlingsbanan. Det andra jag reagerar starkt på är hur man kan kränka barn på detta sätt. Hade en lärare i klassen inför klasskamrater och föräldrar uttalat sig som vissa stilbedömare verkar göra hade vi förfasats. Troligen hade läraren fått en varning av sin chef. Inte ens som vuxen är det ok att bli utsatt på detta sätt. För det stora flertalet är hoppning, även på högre nivå, något man ägnar sig åt en stund i livet. I ridsporten blir det extra festligt då det i allra högsta grad är en familjeangelägenhet som kan vara ett roligt minne för livet. Det känns sorgligt om den tid vår familj upplevt som så otroligt rolig och lärorik blir en parantes i historien och hoppning istället blir ett ryggkliande för vissa kretsar där träning och kärlek till ridsporten inte blir riktmärken utan det viktiga faktiskt blir att ”rätt” person vinner.