Kritik gällande TV4:as repotage om ridsport 2/2

Jag kan inte okritiskt svälja ett reportage med hull och hår som inte på något vis återspeglar vad som egentligen händer bakom kulisserna i verkligheten. Jag trodde att reportaget skulle representera och visa en förebild av hur hela ridsporten fungerar. Istället framkom en sorts normalisering av förhållandena inom vår sport, som är fullkomligt absurd och helt onormal i alla andra sammanhang.

Av någon anledning så förbarnsligas och förenklas också alla reportage och program om hästar och ridsport, i allmän media, och särskilt i TV. De läggs på en för låg kunskapsnivå så sporten uppfattas utifrån som både ointressant och löjlig för utomstående.

Det som visas i TV är bara toppen av ett isberg och det jag vill få fram här är att våra framgångsrika elitryttare måste börja ta sitt ansvar och börja representera även den stora massan. Det gjorde inte Malin och Peder i detta fall, de legitimerade istället missförhållanden och jag ska nedan förklara vad jag menar:

Alla som håller på med hästar vet vilka helt orimligt höga kostnader det innebär att hålla på redan på hoppynivå. Att tävla flera hästar på elitnivå och frakta dem jorden runt innebär ännu högre kostnader. Utan sponsorer är detta överhuvudtaget inte genomförbart. Reportern ställde frågan om inte Malin och Peder hellre skulle vilja äga hästarna helt själva. Istället för att då öppet förklara, för både reportern och allmänheten, att förhållandet mellan ryttare, hästägare och hästskötare helt har ekonomiska orsaker, så förskönades och normaliserades förhållandena, precis på det sätt som vi hästmänniskor är så vana att se det; ”De ingår alla tre i ett ”gulligt teamwork” där alla har samma mål. Visst. Men det sker inte i närheten på samma villkor.

I reportaget framstod det som helt normalt att hästskötaren lyckligt slet i 18 timmar och bar det tyngsta ansvaret för hästarnas välbefinnande. Men vad som inte kom fram är att det högst sannolikt sker till mycket låg lön Detta medan ryttarna åt rostat bröd eller sov en extra timme, kunde resa hem till sin familj efter varje tävling och hästägaren kanske förde någon trevlig representation för affärskollegor på läktaren. (Vad hästägaren gjorde framgick inte i reportaget, men det är inte alls en osannolik aktivitet i detta sammanhang eftersom hästägarna oftast kommer från framgångsrika företag i andra branscher.) Hästägarskapet är en hobby för hästägarna vilket jag inte på något vis missunnar dem. Det som gör mig arg är att hästskötarna fortsätter att utnyttjas och att de inte i närheten får betalt för sin del av insatsen i teamet.

Teamworket sker genom utnyttjande av hästälskande tjejers goda vilja. Som hästälskare ställs man alltid inför valet ”gilla läget” eller håll inte på med hästar. Detta sker på alla nivåer och det är fel. Det krävs att vi diskuterar detta för att skapa förändring. Att visa att utnyttjandet förekommer även på den högsta nivån inom ridsporten, och att öppet stå för att detta på något vis skulle vara okej, var väl det grövsta misstaget som Malin och Peder gjorde i detta reportage.

Genom att legitimera dåliga förhållanden på elitnivå så legitimeras samtidigt alla övriga missförhållanden, som förekommer längre ner i isberget. Allt skit som hästfolk redan känner till, men som undanhålls från allmänheten. Vår elit representerar hela ridsporten. Att de då inte förespråkar en mer likvärdig balans i sitt team motsätter jag mig starkt. Det är så typiskt hästfolk också att inte ens reflektera emot detta fenomen heller. Vi är så hemmablinda och vi behöver hjälp av människor utanför vår verksamhet, för att klara av att komma åt dessa fel och brister. Brister som bara av ren tradition fortsätter att förekomma utan att ifrågasättas.

Det jag tydligt vill framhålla är att det vi gör i vår sport inte är normalt i någon annan verksamhet. Jag kan beskriva många brister i sporten, men min kommentar här är redan för långt, så jag gör inte nu.

Ridsporten är en folkrörelse men som av olika anledningar görs mer och mer otillgänglig för den stora massan. Det är en dyr sport där fler och fler ridskolor tvingas att lägga ner sin verksamhet för att de inte klarar av att gå runt ekonomiskt. Sporten har inte knutit till sig sponsorer i samma utsträckning som tex golf, hockey och fotboll. Förutom på elitnivå. Men att hästägarna faktiskt är sponsorer talas det för lite om. Av eliten har vi mycket att lära på den punkten, som skulle kunna komma fler till gagn. Ridsporten överlever inte utan den stora massan, det ska man ha väldigt klart för sig. Malin och Peder pratade tex om det enorma publikstöd som finns ffa i Sverige. Kostnaderna är således av stor relevans för den stora massan. Den är viktig att belysa både vad gäller elitnivå och hobbynivå. Allt hänger samman och vi är beroende av varandra. Vi lever inte i nån ”Min Häst”-idyll som försöker framhävas i media.

Således tycker jag att reportaget var ett just ”bra första försök” att illustrera hur ridsporten fungerar och det ser ut på baksidan. Men det krävs också att reportaget kritiseras för sina brister för att vi ska kunna komma tillrätta de problem som finns inom sporten. Det fanns saker i reportaget som framhölls som normala, men som inte är det och mot dessa måste jag reagera.