Krönika: Historien om en sadel

Historien om den här sadeln börjar, precis som så många andra berättelser om sadlar, fylld av hopp och tilltro för att sedan avslutas med en bitter eftersmak i munnen.

Historien började redan för ett par år sedan. Jag var på jakt efter en extrasadel som ändå kunde ligga hyfsat, främst på min colaburksformade valack. Bred som en ladugårdsvägg utan någon som helst manke så var det ett projekt som var lättare sagt än gjort. 

Så jag styrde min kosa mot en av alla de sadelmakare som finns i nejden. Okej, nej nu kryllar det inte av sadelmakare i närområdet. Men det finns i alla fall ett gäng en bilfärd bort. Jag berättade om min häst och sadelmakaren skickade med mig tre sadlar. Glatt packade jag in dem i bilen, åkte hem och provade dem.

Hemma var det en sadel som hästen fastnade för, mina åsikter var i detta fall helt irrelevanta. Hela våran relation var så, han sa vad han ville och jag neg och tackade för hans närvaro i mitt liv.

Det en hästjackpott en av sadlarna! Han frustade, längde överlinjen och allt var fridens och fröjdens. Men jag trodde inte på det. 
Jag tvivlade och jag tänkte ”Nej du, unga dam, så här enkelt kan det knappast vara”. Så jag lämnade tillbaka alla tre sadlarna och tog med mig tre andra hem och fortsatte testa. En klar dumhet.

Det slutade med att jag låg vaken sent och tänkte på frust-sadeln som hästen sagt att ”den här känns prima hörrö”. 
Kunde det vara den rätta? 
Efter några dagars velighet ringde jag upp sadelmakaren och berättade vad jag kände, ja, inför sadeln alltså. Då meddelade sadelmakaren att sadeln jag testat, den hade hon precis sålt. Precis minuterna innan. Som i en dålig amerikansk film.

Men jag lät mig inte nedslås. Jag hade hittat rätt och som en sann optimist tänkte jag: ”Finns det en så finns det flera”. Jag kastade mig ut på diverse salusidor och började tråla efter en likadan. Och där var den. Dessutom endast en timme och tjugo minuter bort med bil. Jag skrev: ”Jag köper, när kan jag hämta?”.
Jag kände mig segerviss.

Väl på plats, i en avkrok i Södermanland stegade en kvinna ut ur byggnaden, smutsig, med hål på knäet på byxorna, illasittande jacka och skräp i håret. Ja, en helt vanlig hästmänniska med andra ord. Jag fick sadeln, jag swishade och körde hem min dyrbara last. Problemet var löst, extrasadeln var inköpt. Jag andades ut.

Väl hemma insåg jag att personen som haft sadeln nog omöjligt kan ha ägt en sadeltvål, någonsin. Kanske personen inte ens visste att det finns något som heter sadeltvål. Så det var fram med tandborste och svamp. Jag putsade sadeln en gång. Jag putsade den en gång till. Jag åkte och köpte en elektrisk ansiktsborste och putsade den ännu en gång. Vattnet blev gråsvart varje gång. Jag använde såpa, sadeltvål och allt jag kunde hitta. Till sist såg den hyfsad ut, då fick den lite fett på sig. Sådärja. Som ny.

Jag var dessutom tvungen att köra sadeln till sadelmakaren, för jag hade lyckats konstatera att sadeln behövde sig en omstoppning. Bossorna var som rena rama puckelpisten. Glad i hågen svängde jag in hos sadelmakaren och langade in sadeln, stolt över mitt förvärv.

Hon blev tyst.

Hennes gula katt strök sig längs mitt ben och doften av läder omfamnade mig. Jag hörde hur jag själv svalde. Jag kände på stämningen att det här hade minsann blivit skit och pannkaka. 

”Det är ingen extra wide, det är en medium wide-bom. Och hur ska du få ner din stjärt i 16,5?” sa sadelmakaren till mig. 

Jag svalde igen och tänkte ett könsord. 

Jag insåg att min colaburkshäst, inte för all havre i världen, skulle kunna ha eller acceptera en medium wide-bom. Vem vill gå i för små skor liksom?
Inte jag iallafall. Det är jag för gammal för. 
Nej, det kunde jag inte utsätta den stackars hästen för, det räckte ju med att han fick dras med mig, inte skulle han behöva dras med en illasittande sadel också.

(Dessutom växte min stjärt ur 16,5 redan i mellanstadiet.)

– Du måste i alla fall stoppa om den, för då får jag sälja den då, sa jag moloket efter att ha fått en halvtimmesföreläsning om att det underlättar att köpa sadlar av någon som vet vad den säljer. (Tack, jag vet det nu.)

Sadeln stoppades om och fräschades upp. För det behövdes. Verkligen. Sen var det dags för den att återigen bli till salu, som en vandringspokal. Jag la ut den för nästan samma pris som jag köpt den för, trots den var nystoppad. Läropengar ni vet.

Sen började faktiskt år av spännande konversationer. Ja, ÅR. Under dessa år jag konstaterat de flesta som letar sadel helst bara vill att man bara ger dem sadeln, gratis. Som någon slags gåva bara.

Jag har också fått cirka 1 001 bilder på olika ryggar av diverse sorter. ”Tror du att den passar den här hästen?”. Bra fråga, men det står ju i annonsen att den passar en rak rygg och din hästs rygg är som en hängmatta.

En del verkade bara vilja ha någon att chatta med. För något sadelköp kom de aldrig till, de frågade om foder och vad jag tyckte och tänkte om sadelgjordar. Rätt trevligt ändå, vi hästmänniskor kan ju aldrig sluta prata om vårt specialintresse. Jourhavande stallkompis är kanske en stödlinje som bör upprättas?

Sen kom tuffingarna, de som hade ett lite mer offensivt förhållningssätt. ”Är sadeln fräsch?” – jag berättade om omstoppningen och de körde någon slags stenhård förhandling. Men varje gång jag skrev: ”För information så är sadeln inte ny utan begagnad” så slutade de svara. Jag vet faktiskt inte riktigt var i min annons jag ens givit sken av att sadeln skulle vara sprillans ny. Det var inte ens en dyr sadel. Vill man ha en ny sadel finns ju butiker och sadelförsäljare över hela landet.

Sen kom en och annan tankevurpa. Som ”Jag är intresserad, jag är i stallet ikväll, kan du komma ut med sadeln till mig och prova den på min häst?”. Jahapp, plötsligt hade jag blivit någon slags sadelprovare med akuttider också. Jag började fundera på milersättning och OB-tillägg innan en kompis sa till mig att skärpa mig. Så jag skärpte mig genom att förhala det hela.

Sen får vi inte glömma alla dessa automatiserade fejksvaren ”Jag köper den”. Sen när man svarar så får man ett konstigt meddelande tillbaka.

Jag sänkte priset på på sadeln, och de konstiga meddelandena fortsatte. Jag överdriver nog inte när jag säger att jag mailat och chattat med minst 25 personer som först varit intresserade men sen bara slutat svara.

Den svarta sadeln började provocera mig mer och mer när den bara hängde i sadelkammaren. Hade den haft en tunga hade den garanterat lipat åt mig varje gång jag gick in i sadelkammaren. Samtidigt som den likt missförstådda hundar inte kunde rå för att den inte kommit till någon som inte förstod den och inte köpte rätt sadel från början. Kanske var sadeln också moloken över hur situationen blivit eller så var den bara nöjd över att hänga nystoppad i en uppvärmd sadelkammare? 

Men häromdagen skedde det jag aldrig trodde skulle ske. Den plingade till klockan 06.20 en lördagsmorgon. ”Jag köper sadeln, när kan jag hämta den?”.
Det citatet lät bekant, så jag krängde sadeln fort som fasen.

Så nu är den såld, jag har gått ett par tusen back och tiden jag lagt på denna sadelförsäljning kommer aldrig komma tillbaka. Så länge sadeln inte kommer tillbaka är jag nöjd, men givetvis önskar jag den ett långt och lyckligt liv.

Och jag kommer aldrig köpa en sadel utan en klokare människas välsignelse.
Amen.