”Man måste tro på sin häst”

Det sägs att en häst har x antal språng i sig. I fallet Atina är talesättet sant. Hon fick sadel på ryggen först som 6-åring och debuterade 1,50 när hon var elva. Hösten 2019 vann hon sitt första SM (inomhus) och i sommar väntar en utlandsturné. Viktor Melin konstaterar:
– 99 procent av alla språng Atina har gjort har hon gjort på tävling och framridning.

Den resa som ekipaget har gjort kan fungera som inspiration för alla med intresse för vad träning egentligen är.

Ovanlig satsning

Viktor Melin, 30, driver Melin Horses tillsammans med sin pappa Pelle Melin. Gården ligger strax utanför Norrköping, och det var hit Atina (f -05 e Cartier vd Heffinck-Waitaki, uppf Peter Lennen, Nederländerna) kom i ett lass med fem andra unghästar 2011. Hon hade haft två föl men aldrig sadel på ryggen.
– Hon löshoppade fantastiskt och kostade bara 70 000 kronor, så vi köpte även henne. Men samtidigt – redan där blev det lite skevt. Det är extremt ovanligt att satsa på en sådan häst, säger Viktor Melin.
– Hon var känslig, spänd, rädd och hade sadeltvång – allt du kan tänka dig. Det var ett fruktansvärt svårt scenario, berättar Viktor Melin om inridningen, som tog ett helt år och krävde en heroisk insats av Björn Svensson.

Men när Atina väl var inriden fanns inte tillstymmelse till sadeltvång eller försök att kasta av. Hon var snärtig, pigg och lättlärd. Ändå kände Viktor Melin aldrig press att stressa på och ta igen förlorad tid – hästen var ändå sju år och hade aldrig gjort en start.
– Vi fick ta henne som en 4-åring, lära henne att förstå vad skänkeln gör. Vi jobbade mycket med att gå ut i hörnen och flytta undan för skänkeln, öka och minsta tempot – basic grejer helt enkelt. Det gick smidigt, men att tänka på tävling och debutera 1,40 som 7-åring – glöm det. Om vi kunde debutera 1,50 när hon var tio vore det bingo.

Träna sunt och lägga upp en plan

Med en vuxen häst som just har blivit inriden var träningen främst fokuserad på hållbarhet, att bygga upp kroppen långsiktigt.
– Hon hade ju inte gjort något annat än att få två föl, så det fanns inget att gå på. Fast egentligen är det vad all träning handlar om – att träna sunt och lägga upp en plan efter vad hästen hoppar på banan och målsättningen för det närmaste året.

Viktor Melin påpekar också vikten av att dela upp sin långa plan i mindre delar, kanske en månad i taget, och att vara flexibel.
– För oss handlade det först om att få henne bekväm, sedan kunde vi börja med rakriktning, se till att hon tog för sig och gick fram. När det fungerade kunde jag börja samla lite, öka kraven och flytta i sidled.

Vi kommer in på underlaget som en viktig del för hållbarhet. Viktor Melin tror starkt på att ofta variera underlag, och berättar att de har fiber i ridhus och på utebanan. De har även en gräsbana och runt gården finns fina skogar.

Av det gamla ridhusunderlaget (en typ av flisblandning) har de gjort en galoppslinga i skogen. För att komma till utebanan måste han dessutom rida i en backe på cirka 150 meter.
– Därmed blir det lite klättring flera gånger i veckan. Vi har medvetet preparerat det så.

Det handlar om respekt för hästen. Ingen häst är likadan varje dag – känn efter och anpassa dig. Det är jätteviktigt i all träning, att vara lyhörd.

Skogen är en ovärderlig resurs. Dels för träning, dels för mental avkoppling.
– Jag inbillar mig att det kan vara skönt för hästen att tänka att ”var det  inte mer än så i dag” när den kommer tillbaka till stallet.

Hemsk på hemmaplan

Tävlingsmässigt blev det 1,10-klasser och någon 1,20 när Atina var sju år, sedan 1,30 året därpå. Viktor Melin återkommer flera gånger till hur lätt hon alltid haft för sig – och hur hemsk hon är på hemmaplan.
– Hon är stoig. Det är det som har varit lite knepigt genom hela historien. På tävling är hon en tiger, visar inte minsta tendens till att varken titta eller stöka till det.
– Hemma däremot vill hon inte ens gå över en bom, så det gäller att träna smart. Om hon lägger den tjuriga sidan till kan jag inte vara tuff eller hård; jag måste vara medgörlig, luras lite.
– Det handlar också om respekt för hästen. Ingen häst är likadan varje dag – känn efter och anpassa dig. Det är jätteviktigt i all träning, att vara lyhörd.

Så hur tränar man då en häst som inte vill hoppa?
– Jag får ställa hindren smart och hitta ett system. Ställa hindren mot utgången, inte placera dem för svårt eller göra det för spektakulärt. Jag måste trixa och rida med otroligt lätta hjälper, annars kan hon börja stegra och bli halvfarlig.

Att det ändå fungerar är tack vare Atinas tävlingsinstinkt – på banan gör hon vad hon ska.
– För att hålla henne på humör hoppar jag nästan aldrig. Hon har så lätt för sig att jag inte behöver träna så mycket över bommar. Det är en jäkla tur.

Longering och tömköring är också bäst att hålla sig ifrån.
– Jag skulle inte våga, ha ha! Hon skulle aldrig gilla att ha så många grejer på sig.

Även när det gäller gäller hagvistelse och ridtid har Viktor Melin en noga uttänkt plan. Atina är ute från klockan åtta till 14, får sedan äta och vila och rids alltid på kvällen.
– Därmed bryts en lång tid i boxen och hon slipper stå stilla hela kvällen och natten. Det är ren logik.

Lättlärd och strategisk träning till trots, i början kom en del skador. Atina var småknackig till och från mellan sju och nio år, dock inget allvarligt, men när de debuterade 1,50 när hon var elva försvann märkligt nog alla bekymmer.
– Och nu som 17-åring är hon bättre än någonsin. Kanske stämmer det man säger att hästar har x antal språng i sig. I sådana fall har jag igen det nu.

Vad tar du med din från resan med Atina?
– Hoppet. Att leva på förväntningar. När hon startade 1,10 som 7-åring trodde jag aldrig att det skulle bli något, men fasen vad det blev något!
– Man kan ligga efter i träningen, men det kan sluta bra. Man måste tro på sin häst.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 15/2022.