Ny serie: Håll koll på alla vinklar

När unghästtestsäsongen är över finns det mer än en uppfödare som svär lite över det där betyget på benen som satte stopp för ett diplom. Det är förhoppningsvis en tillfällig reaktion, för informationen i siffran tillsammans med den linjära beskrivningen är viktig. Den bör tas med vid framtida avelsbeslut och kan ge en inblick till hur du ska ta hand om din framtida sporthäst. En korrekt benställning bidrar starkt till ett mer hållbart liv för hästen. 

Ju högre upp man kommer i sporten, desto större andel korrekta hästar. Det säger allt.

Vi talar om extremiteter med exteriör- och gångartsdomaren Karl-Henrik Heimdahl, veterinär med klinikerfarenhet och tidigare ordförande i AVN. I ett arbete framtaget för KWPN har de nederländska exteriördomarna Floor Dröge och Henk Dirksen tillsammans med veterinär Harold Brommer från universitetskliniken för hästar i Utrecht uttalat sig om sin syn på vad som är allvarliga exteriöra fel och vad som är skönhetsdetaljer. Vi väger samman det som är likt och olikt i de olika länderna. 

I den här artikelserien i fem delar kommer vi att belysa vad domare i SWB och KWPN tittar på, vad de vill se och vad som kan ge framtida problem för hästen.

Varför inga 10:or?

Men först svaret på 10-poängsfrågan: Varför finns det inga hästar som får 10 poäng för sina extremiteter på unghästtest?

Karl-Henrik Heimdahl förklarar:
– Vi domare har inte sett hästen med de perfekta extremiteterna och därför blir det inga 10:or på benen i unghästtestbedömningar. Däremot förekommer 9:or någon gång ibland, det är ovanligt men det har hänt genom åren.

– I vårt svenska system betyder en 8:a att hästen inte har avvikelser av någon betydelse nedanför bålen, även om allt inte är 100 procent korrekt. Det vi inte har värderat är att vi dessutom har en armbågsvinkel, bogvinkel, skillnaden i längd mellan armbågsben och underarmsben och motsvarande strukturer i bakbenet. Den delen är svår att värdera men bör vara idealisk om man ska ge en 10:a för extremiteterna. Vi som domare har inte tillräcklig kunskap och ser inte tillräckligt väl hur det ser ut när vi fokuserar högre upp i den delen av kroppen.

– Jag tror att det är en del av orsaken till att vi inte riktigt vågar gå upp i betyg över 8:a. Det kan fortfarande finnas små avvikelser om du ger en 8:a, till exempel att kryssen för den linjära bedömningen hamnar lite till höger eller vänster om det som betraktas som normen. Hästen kan till exempel vara lite uttåad, inte 100 procent rätt inskenad i framknät. Sifferbetyget är gemensamt men i den linjära bedömningen delar vi upp det på fram- och bakben.

Betydelse för populationen

Varför är det viktigt att arbeta för korrekta extremiteter?
– Många anmärkningar kanske inte alltid har någon stor betydelse för den specifika hästen som blir bedömd, men för populationen och för de djur vi väljer ut till avel måste vi eftersträva korrekthet. Ju vanligare avvikelserna blir i en population, desto större risk att fler individer utvecklar inkorrektheter på en nivå som leder till besvär och med följdbegränsningar i användningsområde och användningsintensitet. Jag tycker det är en viktig avelsprincip.

Domarna från KWPN har en samsyn här kring betydelsen av korrekta extremiteter.

Floor Dröge:
– Vi tittar på bedömningarna ur ett avelsperspektiv. Vi vill avla så korrekt och hälsosamt som möjligt. För en enskild sporthäst är en mindre idealisk benställning inte ett så stort problem, men det borde inte vara ett problem på populationsnivå. 

Henk Dirksen:
– Våra föregångare har alltid selekterat för korrekthet. Jag tror att det är KWPN:s styrka. Och titta noga: ju högre upp man kommer i sporten, desto större andel korrekta hästar. Det säger allt.

Veterinären Harold Brommer:
– Låt mig avsluta med att säga att jag alltid föredrar att se en korrekt häst framför en häst med avvikelser i exteriören. Det bidrar till att hästen fungerar korrekt och har en bra rörelsekvalitet. Avel bör därför alltid sträva efter korrekthet. Men alla avvikelser i exteriören har inte alltid klinisk betydelse, och särskilt hästar med mindre avvikelser kan ofta fungera mycket bra. 

Förädlade sporthästar

Karl-Henrik Heimdahl menar att förädlingen av våra sporthästar under flera generationer har lett till att dagens hästar har ”tunnare” skelett som bär upp kroppen än tidigare. Hästarna är lättare i kroppen och har i linje med det även fått mindre kraftiga extremiteter. 

– Förr såg vi ofta hästar med ett skenbensomfång på 23-23,5 cm, i dag har våra sportiga atletiska hästar ofta 20,5-21,5 cm i skenbensomfång. Jag har dock inte erfarenheten att detta i sig skulle leda till ökad mängd skador eller förslitningar hos den moderna hästen. En häst med 170 cm i mankhöjd är i dag ett ganska stort antal kilo lättare i kroppen än de grövre hästar vi hade tidigare med samma mankhöjd. Det viktiga är att hästens grovlek i kroppen är proportionerlig till grovleken hos extremiteterna. 

Smala i bringan

– Det är vanligt att se täta hästar, smala i bringan, på 3-årstesterna. De kommer inte att bredda sig färdigt förrän de är bortåt fem år gamla. Hur breda de blir i bringan när de är färdiga är nästan omöjligt att bedöma när du ser dem på en unghästtest. Men ju större och mer långbent hästen är, desto mindre har de i regel hunnit bredda sig som 3-åringar. Till dess att de breddat färdigt i bog och bål kommer den smala understödsytan som skapas av den trånga benställningen att menligt påverka hästens balans i sidled.

Det här är del 1 i en serie artiklar om benställning och exteriörbedömning, som bygger på en artikel skriven av Yvonne Buis-Franken för nederländska KWPN. Den är bearbetad och kompletterad med svenska intervjuer av Kim C Lundin. En sammanfattande version av serien har publicerats i Ridsport nr 10/2025.