Dagens sport ställer ökade krav på hästarnas exteriör

Veterinär Karl-Henrik Heimdahl och den internationella hoppryttaren Piet Raymakers har funderat mycket kring vilken betydelse hästens exteriör har för deras förmåga att bli framgångsrika och hållbara i tävling. Här får vi ta del av deras synpunkter.

Med sin bakgrund som klinikveterinär, har exteriör- och gångartsdomaren Karl-Henrik Heimdahl stor erfarenhet av skador på hästarnas rörelseapparat – och även sina åsikter om vad dessa beror på.

– Vi ser i dag allt fler hästar som har problem i området runt hovlederna fram, inte bara rena hovledsinflammationer, utan också sidoligamentsskador i hovledsområdet. Det finns en väldigt intrikat upphängningsanordning för strålbenet bakom hovleden, med flera olika ligament som vi också ser mycket skador på nu för tiden. Vi ser skador i infästningen av djupa böjsenan på bak- och undersidan av hovbenet strax under hovleden med mera.

– Sådana skador har naturligtvis funnits i alla tider. Som veterinär har man genom diagnostiska anestesier kunnat lokalisera skador och hältor till detta område. Men med kompletterande modern MRI-teknik har vi nu bättre bild av exakt vilka strukturer som är involverade. 

Fibersand skapar påfrestning

– Det är min uppfattning att en del av ökningen av dessa låga frambenshältor beror på de nya fibersandunderlagen, där de flesta hopphästar i dag både tränas och tävlas.

– En hopphäst som landar efter ett språng måste i dagens sport i princip  kunna vända direkt i landningsmomentet, framför allt i de nu så hypersnabba omhoppningarna. När hoven då sitter så pass fast som den gör i de här moderna underlagen, kommer de här strukturerna att utsättas för våldsamma belastnings- och vridkrafter. Om hästen har en exteriör och en benställning, som gör att vissa områden får ta mer av den här belastningen än andra, så ökas risken för övertänjning och slitage och de områdena kommer snabbare eller lättare att drabbas av skador av olika slag, 

– Det borde sammantaget göra det ännu viktigare med en god korrekthet på frambensstället på hopp hästarna . Även med korrekta extremiteter är de i riskzonen för den här typen av skador delvis på grund av de moderna underlagen och även det höga ridtempot vi ser i modern hoppsport.

Avvikande rörelser

Karl-Henrik Heimdahl resonerar vidare:

– Generellt sätt så är man mindre uppmärksam på hopphästarnas avvikande rörelsemönster, under en hopprunda är det svårt att se. Speciell hoppteknik, som att en häst i språnget korsar bakben och framben, är inte direkt relaterat till en speciell benställning men förekommer hos vissa hästar.

– Andra avvikande hopptekniker är raka framben, där ett känt exempel är hingsten Electro som tävlades av Peter Eriksson. Han hoppade med helt raka framben som sträcktes rätt fram med raka framknän. En modern efterföljare är valacken Chalou, som rids av Emanuele Gaudiano för Italien. Det är en konstig teknik som inte känns helt säker, men Electro hade trots allt framgångar upp till och med internationell 1,60-hoppning med Peter på ryggen. 

Raymakers om exteriören

Den rutinerade hoppryttaren Piet Raymakers vet vikten av korrekt exteriör:

– Om något inte stämmer i exteriören, är det alltid ett problem. Jag är definitivt uppmärksam på det när jag väljer hästar. Om en häst är lite intåad, tycker jag personligen inte att det är så illa. Det är ofta enbart i nedre delen av hoven, och jag har haft få problem med det.

– Jag tycker det är värre om hästen är uttåad. Det har ofta sitt ursprung i knäet. (Red anm: Fransysk benställning, när benet vrids utåt från knät och neråt, vilket också leder till att kotan vrids utåt). De hästarna stöter sig också ibland på insidan av knäet. 

– Jag gillar verkligen inte heller att se ett framben som är bakåt vid knät, sabelbent. De hästarna landar ofta väldigt olyckligt. Tänk dig bara att hoppa ner från en stol med raka knän: det är verkligen inte trevligt.

– Omvänt ser jag faktiskt aldrig problem med hästar som är bockbenta. Visst, med fullblod ser man ofta den defekten, men det är aldrig ett riktigt problem.

– För mig måste hasen alltid vara korrekt. Om de har en piphas eller en knipt has, då är bärytan – den ledyta som bär trycket – inte tillräckligt bred. Jag gillar verkligen inte det. Och vinkeln måste vara ganska korrekt. Om hasarna vrider sig lite i rörelse är det däremot inte ett problem alls för mig.

– Genom att avla för korrekthet har mycket förbättrats. För fyrtio år sedan, när vi fortfarande använde många fullblod, såg vi många avvikelser; nu är det nästan helt borta. Men vi måste fortsätta att vara uppmärksamma. Vi kan ha en Rolls Royce, men om den har ett fyrkantigt hjul kommer den inte att rulla bra!