Pove Persson: ”Sitt inte där hemma och förlöjliga ridsporten”

Peder Fredricson vann för andra året i följd Jerringpriset, det prestigefulla priset där vinnaren röstas fram av folket. Man kan givetvis ha åsikter kring vem eller vilka som ska vinna, det är ju liksom det en omröstning går ut på… Och alla som röstat på de som inte vinner kommer nästan uteslutande hävda att det blev ”fel” vinnare. Så är det och så ska det få vara.

Men det där föraktet som kryper fram när en ryttare vinner? Var kommer det ifrån? Det kan väl inte vara för att det är en sport som till största delen utövas av kvinnor? Det kan väl inte ligga något föraktfullt mansgriseri och jäsa här, fortfarande, år 2018?

Ridsporten har generellt haft väldigt svårt att tas på allvar utanför de egna kretsarna. Varför? Hjälp mig här…

Jag ska försöka själv. Ett av argumenten när ridsporten, eller hästsporten i övrigt faktiskt, möjligen undantaget trav eftersom det där till enorm majoritet är män som intresserar sig på grund av spelet, vinner något låter det ofta ”det är för fan är hästen som borde ha priset” för ”det är ju hästen som gör prestationen”. Eller hur…

Så här är det: de flesta idrotter kräver något mer än själva idrottsutövaren för att vara ”utövningsbar”. Det är, möjligen undantaget löpningen, alltid hur du bemästrar ditt ”tillbehör” som avgör hur bra du blir, som avgör om du ens kan utöva sporten.

Så, ja, ska du syssla med hästhoppning underlättar det betydligt om du har tillgång till häst. Om du ska spela fotboll ska du helst ha tillgång till boll, det skulle se både märkligt och obegripligt ut annars. Liksom ishockey utan ishockeyklubba och puck. Ska du simma bör du helst göra det i någon form av vätska, förslagsvis vatten. Ska du köra speedway bör du sitta på en speedwaycykel, annars stiger svårighetsgraden markant. Ja, ni förstår?

Då är vi där. Hästhopparen, fotbollsspelaren, ishockeyspelaren, simmaren och speedwayföraren. De vet alla vad som gäller, vad de behöver göra för att bli bra. Och nu går jag till mig själv och ni får gärna motbevisa mig, men jag tror att jag är representativ för de flesta här.

Ponera att du aldrig sysslat med några av dessa idrotter. Vilken är svårast?

Simma kan med största sannolikhet de flesta av oss, inte i närheten av lika snabbt och tekniskt fulländat som Sarah Sjöström, men simma kan vi. Hasa runt på skridskor med stöd av klubba kan vi nog också förmå oss till, om än inte på en nivå som ”Foppa” Forsberg. Springa efter och sparka på en fotboll, vilket jag själv faktiskt gjort aktivt om än på blygsam nivå, kanske är enklast av allt om vi nu inte ska upp till Zlatans nivå och kunna vinna Jerringpris. Speedwaycykeln, eller en rallybil för den delen, kan du garanterat förmå dig att puttra runt i valfri för dig bekväm och hanterbar fart, men du kommer inte köra GP i Hallstavik i sommar eller köra en VM-deltävling i rally.

Då återstår den där sporten som enligt många, de flesta män, inte är en riktigt sport: hästhoppning.

Visst, vi kan nog många förmå oss upp på hästryggen och i bästa fall i sakta mak röra oss framåt eller så småningom till och med dit vi vill.

Men att därifrån ta fart och få hästen att göra exakt det du vill i exakt rätt ögonblick, då inte bara hoppa över ett hinder utan ibland en kombination av hinder, känns i alla fall för mig som en utopi. Och då pratar vi ändå amatörnivå med hinder som knappt når över hästens hovar. Inte de där hindren på typ 1,60 meter… (världsrekordet för höjdhopp på häst är för övrigt 2,47).

Vem tror på allvar att ridsport, hästhoppning, är lättare än mina andra exempel?

Jag är själv ingen stor fan av ridsport, har aldrig riktigt fastnat. Men jag har ju äldre jag blivit allt mer lärt mig att respektera det andra gör, är bra på eller gillar.

Jag har själv tidigare haft en föraktfull inställning till golf, något som senare övergick till att vara på ett mer skämtsamt plan, framför allt sedan jag faktiskt provade själv. De som är bra på golf är grymma, helt klart. Sedan betyder ju inte det att jag måste gilla golf.

Det samma bör gälla ridsport. Sitt inte där hemma i soffan och skratta åt och förlöjliga ridsporten i allmänhet och hästhoppning i synnerhet.

Det kräver sin kvinna och man för att bli bra på det. Det kräver sin man eller kvinna att kunna bemästra en levande varelse med egen vilja, att förmå den att hoppa över hinder du bara behöver huka dig en smula för att gå raklång under.

Det är en sak att bemästra döda ting, som en boll, vatten, eller en motorcykel. En helt annan sak att bemästra ett djur med egen vilja, med egna idéer, någon som helt plötsligt kan få för sig att göra något helt annat än du vill. Som de där ”jävlarna” som röstar ”fel” i Jerringpriset…

Pove Persson

Sportreporter och sportkrönikör på Mittmedia Sport och Norrtelje Tidning.
Krönikan publicerades på norrteljetidning.se den 16 januari.

Texten är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna.