Louise Romeike: ”En trygghet att äga hästarna själv”

Det är en stekhet sommardag i norra Tyskland. I paviljongen nere vid ridbanan delar hästskötaren Emma ut isglassar innan hon skyndar vidare för att göra i ordning Tony inför fotograferingen. 

Han kallas så, Louise topphäst Caspian, som hon red under OS i Paris förra året.

Under våren har Louise och Tony varit i Storbritannien och kvalat till VM 2026, och i höst var det nog många som förväntade sig att få se ekipaget under EM. 

Men det blir inget EM för Louise i år. I stället kommer både hon och Tony att varva ner.  

– Jag är gravid, avslöjar Louise. 

I början av januari väntas familjens andra barn komma till världen, och Loui-se räknar kallt med att vara tillbaka i toppform till VM i Aachen 2026. 

Anläggningen ligger lugn och stilla. Här, på maken Claas föräldragård, håller inga andra än familjen till och stämningen kan bäst beskrivas som fridfull. 

Här hemma går även de bästa hästarna ut i hage för att  få chansen att ”bara vara hästar”, som Louise säger.  En del går ute dygnet runt i flock, medan andra står i paddock och kommer in till nätterna. 

Efter åtta år med egen anläggning har Louise och Claas hittat ett sätt som fungerar. De flesta hästar på anläggningen har kommit hit som 3-åringar, så också Tony. De som visar sig passa bättre för hoppning går till Claas, som har ridit upp till 1,50. Han ansvarar också för de yngre hästarna medan Louise framför allt fokuserar på de som ska gå lite högre klasser i fälttävlan. 

Delar upp aktiviteterna

Sedan dottern Stella kom till världen, för två år sedan, har det blivit än viktigare att dela upp arbetet så att inte både Louise och Claas är iväg och rider samma tävlingar. När de båda startade företag 2018 red de framför allt hästar åt andra. I dag är makarna ägare, eller delägare, till de flesta av hästarna på anläggningen. 

– Det ger en annan slags trygghet i sporten att äga hästarna själv, men det kostar också på. När hästarna börjar bli riktigt bra säljs de oftast, säger Louise.

I stallet står runt 20 hästar, aldrig fler. Att inte bygga fler boxar är ett medvetet val. På så sätt har Louise och Claas aldrig fler hästar än vad de själva hinner med. 

I våras såldes två av Louise mest lovande hästar: Rockett 19 (val f -15 e Rock Forever-Mighty Magic) och Perseverance Madame d’ Engelbourg Z (sto f -15 e Mylord Carthago-Diamant de Semilly). Rockett gick till Alyssa Phillips i USA, medan den senare hamnade hos juniorryttaren Renée van Mieghem i Belgien, som redan hunnit rida ett EM på hästen. 

Vi kan välja att spara hästar för sporten. Men ju äldre de blir, desto dyrare blir de att hålla.”

I dag är Louise väldigt nöjd med att båda hästarna redan gjort fina resultat hos sina nya ryttare. 

– Vi kan välja att spara hästar för sporten. Men ju äldre hästarna blir desto dyrare blir de att hålla. Vi har också så många olika åldersgrupper på hästarna, så det är svårt att hinna med flera som ska gå höga klasser.

Tack vare flera bra affärer de senaste åren kunde Louise också sitta lugnt i båten och tacka nej när anbuden på Tony började trilla in. Och tur var väl det. I dag menar Louise att hon aldrig suttit på en häst med så mycket naturlig talang för sporten som Tony.

– Han är bra i alla moment och hemma är han snäll, försiktig och lite blyg. Han är inte en häst som vill bli hanterad av vem som helst, avslöjar hon. 

2024 tog sig ekipaget till OS i Paris och hamnade precis utanför pallplats med det svenska laget. En upplevelse Louise sent ska glömma.

– Vi hade ett jättebra lag och fin sammanhållning med ryttare, tränare och ledare. Det var så himla bra stämning hela tiden och banan var väldigt vacker. Tävlingen var fantastiskt fin men en del hästar reagerade på det enorma publikengagemanget, säger Louise, och beskriver terrängen som att rida genom en rockkonsert.

– Det var helt galet. Jag har ridit Badminton tidigare och har varit med om att publiken verkligen vrålar och hejar på, men i Paris kände du verkligen hur publiken bar dig. De hejade på alla och det var otroligt högljutt hela vägen.

Tony var cool

 Att förbereda hästen för en OS-publik är så gott som omöjligt och innan Louise red ut var hon beredd på att den känsliga Tony skulle reagera. Till hennes stora lättnad visade han sig vara helt cool ute på banan.

– Det var som att han gick in i en tunnel och bara fokuserade rakt fram. I dressyren höll han också fokus större delen av programmet, trots att det spelades hög musik i pausen och publiken skrek och gjorde vågen.

 Dressyren har tidigare varit Tonys svaghet och under OS märktes det att han saknade lite rutin. Efter tävlingarna fick valacken en välförtjänt paus och sedan dess har Louise lagt upp en plan för att framför allt få honom starkare och bättre i dressyrmomentet. Jobbet tycks ha fallit väl ut för i år har ekipaget ridit på över 70 procent i samtliga starter. 

”Hjälpt jättemycket”

Louise, som tränat för Elisabet Lundholm i många år, har nu också tagit hjälp av Olof Axelsson, som funnits till hand på tävlingsplatserna, samt flera lokala tränare. 

– I vintras började jag åka iväg med honom en gång i veckan och träna för att börja avdramatisera det hela. Det har hjälpt jättemycket. Jag tror också att det hjälpt att jag åkt iväg själv med honom. Vi har tillbringat mycket tid ihop, han och jag. 

Louise har alltid dragits till fart och fläkt. Som barn red hon ponnygalopp och drömde om att bli jockey. Mamma Ann-Louise Svensson, själv tidigare landslagsryttare i fälttävlan, lotsade dock varsamt in henne i terrängen i stället. Där och då fastnade Louise för just terrängmomentet och den hisnande farten, men med åren har hon lärt sig uppskatta helheten som fälttävlan innebär. 

– Fälttävlan håller en väldigt hög nivå i alla moment i dag. Hästarna måste gå riktigt bra i dressyren, hoppa felfritt och vara snabba och modiga i terrängen. När du får alla tre moment att komma samman är det riktigt häftigt, säger hon. 

De senaste åren har Louise haft flera fina framgångar på tävlingsbanan, men på ett personligt plan är dottern Stella, som föddes i februari 2023, det största som hänt Louise.

– Om man jobbar som ryttare och är så investerad som jag är, så tänker man bara på häst och på sporten. När jag fick Stella så blev allt lite relativt, på ett bra sätt. Jag är fortfarande väldigt fokuserad på sporten men om jag har en dålig tävling så är det inte allt, världen går inte längre under. Att få barn har varit en omställning som gett mig mer balans i livet.

Även om det var självklart att trappa ner på ridningen under graviditeten så kändes det också svårt. För varje häst hon slutade rida fick hon intala sig själv att det var normalt och okej. 

Kroppen kom ihåg

Louise, som bröt bäckenet och höften 2016 i en ridolycka, fick göra kejsarsnitt och behövde vänta två veckor innan hon fick sitta upp i sadeln igen. Första gången tillbaka blev det inte mer än fem minuter i skritt. 

– Efter det var jag väldigt redo att hoppa av, haha. Men sen var det som om kroppen kom ihåg och det gick fort och smärtfritt att hitta tillbaka till känslan i ridningen. 

 Tolv veckor efter förlossningen tävlade hon internationellt igen.

– Jag var väldigt noga med att hela tiden känna efter om allt kändes bra, jag ville inte få några bakslag, men det gick jättebra!

 Att amma första året och samtidigt tävla intensivt var en utmaning, men Claas fanns alltid nära till hands och hästskötaren Emma fick knuffa barnvagn medan Louise var inne på banan. 

Det är faktiskt skönt att få göra något annat i slutet av arbetsdagen, när både jag och hästarna är nöjda och glada.”

Att inte längre ha hela dagen till hästarna har gett nya rutiner och fått Louise att uppskatta timmarna i sadeln än mer.

– Nu rider jag inte mer än fem eller sex hästar om dagen, och det är faktiskt skönt att få göra något annat i slutet av arbetsdagen när både jag och hästarna är nöjda och glada. Att få barn har gett mig work-life balance.

 I stallet står ett par ponnyer, ifall Stella skulle vilja rida, och när jag frågar Louise om hon hoppas dottern vill följa i föräldrarnas fotspår kommer svaret snabbt.

– Jag vill gärna att hon ska rida, för det vore så klart roligt att dela intresse, men så länge hon hittar något hon brinner för så är jag glad.

Fakta

Louise Romeike om …

… sina hästar

Vad letar du efter i en häst?

– Det första man ser är ju uttrycket, hur de är byggda. I dressyren, och i unghästklasser, hjälper det alltid om de är korrekta och fina att titta på. Sen är vi väldigt noga med att hästarna ska hoppa bra. Självklart vill vi att de är fina och rör sig bra, men det är saker vi kan jobba på. Ofta handlar det nog om att jag får en bra känsla för hästen, att jag tycker om den helt enkelt. Och så är jag svag för om den har ett fint ansikte.

Och hur är en typisk Louise-häst?

– Jag tycker om känsliga hästar. Jag har haft väldigt olika hästar genom åren. Oftast har jag ston, men det har mest råkat bli så. Jag har haft flera lite speciella ston och jag tror att jag är ganska bra på lite knepiga hästar. Tony är valack, men han är lite speciell han också. 

– Generellt tycker jag om hästar som tycker om att jobba och tycker om sporten. Jag vill känna att hästarna har kul på jobbet. Om det är roligt att rida hästarna varje dag är det redan ett stort plus. 

… att utbilda hästar

– Jag har ridit alla mina hästar från att de var unga och när man rider dem så länge lär man känna dem väldigt väl. Det är så kul. När de blir äldre och riktigt bra kommer man fortfarande ihåg när man höll på och tränade vattenhinder eller gravar för första gången. Det är roligt att se hästarna utvecklas, oavsett vilken nivå det handlar om. 

Att ta sig tid, och ha tålamod, med varje häst är en självklarhet och Louise berättar till exempel att Tony fortfarande hoppade enmetersklasser som 7-åring.

– Han behövde det just då, och framför allt om hästarna har talang så tror jag det är väldigt viktigt att aldrig gå för fort fram. 

… utvecklingen inom fälttävlan

Louise tycker sig se en bra utveckling inom fälttävlan, säkerheten på tävling är en helt annan i dag än för tio år sedan. 

– Jag tycker det är väldigt bra och viktigt att vi får en säkrare sport, både för hästar och ryttare. 

– Samtidigt behöver vi en helt annan typ av häst i dag, när banorna har blivit mer intensiva. Hästarna behöver vara snabbtänkta och kvicka, men vi behöver kanske inte lika mycket fullblod i dem som för några år sedan.

Så ser en vanlig dag ut

Dagarna planeras efter dotterns schema på förskolan. Den förälder som inte lämnar på förskolan vid åtta börjar jobba i stallet. 

Mellan åtta och halv nio sitter både Louise och Claas i sadeln. Då är redan morgonfodring och mockning avklarad och hästarna som inte rids har kommit ut i hagen. 

Vid tvåtiden är det lunchpaus, då hämtas Stella på förskolan och sedan fortsätter ridpassen fram till fem, när hästarna får kvällshö. 

Klockan sex fodras kraftfodret och vid nio på kvällen tittas hästarna till en sista gång inför natten. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 13/2025.