Vogel lyfter i världscupen

Richard ”Richie” Vogel  hade ingen gräddfil in i sporten, utan har jobbat sig fram. När han var 21 år hade han hunnit både börja och sluta hos Ludger Beerbaum och startade sitt eget stall. Fem år senare fick han sitt stora genombrott med fenomenala hingsten United Touch S; seger i Genèves Grand Slam GP med över fyra miljoner i förstapris. 

Bland Richards tidigaste förebilder fanns Angelica Augustsson Zanotelli och hans nuvarande kompanjon David Will.  De jobbade båda hos Dietmar Gugler, som var granne med Richards morbror, själv professionell beridare. Hos honom var Richard på skolloven. 

– Jag var redan inspirerad av min morbror, men blev det ännu mer av att se dessa båda, hur de försökte följa sin dröm om att komma fram i sporten. Det blev mitt mål också. Men det dåliga blev att jag inte brydde mig om skolan längre. 

Lämnade skolan och blev lärling

Trots sin pappas motstånd hoppade han av skolan då han var 17.

– Det är inget jag vill rekommendera andra, men så blev det, ler  Richard.

Han blev lärling hos Bernt Herbert, unghästutbildare och hästhandlare, känd för att ha tagit fram Hugo Simons ET,  fuxen som vann världscupfinalerna 1996–1997. 

– Jag lärde mig mycket där, framför allt att utveckla en ung häst. Bernt har varit ett mycket stort stöd hela tiden, från att jag var lärling där tills i dag. Han och hans fru är som mina extraföräldrar.

Från att inte ens haft sadel på sig ska de få känslan att ’den här människan vill hjälpa mig, vill ta hand om mig’.

Hur ser du på att utbilda hopphästar, vad är ditt fokus?

– Tålamod är den viktigaste egenskapen man måste ha med hästar. En del hästar lär sig snabbt, andra behöver mer tid. Om man försöker forcera en unghäst och tar ett steg för mycket för tidigt, så måste man i stället ta fem steg bakåt för att reparera det. Det är centralt att den unga hästen får bygga förtroende för ryttaren. Från att inte ens haft sadel på sig ska de få känslan att ”den här människan vill hjälpa mig, vill ta hand om mig”. 

– Samma sak när man börjar hoppa dem, att de får känna förtroende för ryttaren vid de första sprången. Det är bättre att stanna kvar lite längre på ett trappsteg. Om en häst inte känner sig trygg på enmetershinder, så kommer den inte hoppa bra på 1,20 heller. Det är en nyckel i unghästutbildning, att ge hästen mycket tid.

Tar gärna fram unghästar

– När jag först började ville jag få vara med hästar, leva med djuret, mer än att tävla på hög nivå. För alla i sporten så kanske OS är en dröm, men jag hade gärna också varit en ryttare som tar fram yngre hästar. Jag och David har nu själva ett unghästprogram. Vi föder upp en del föl, köper andra föl och utbildar sedan själva.

– Man analyserar varje hästs styrkor och svagheter, och jobbar med att förbättra svagheterna. Bland det allra största ansvar man har är att komma fram till vad som är rätt uppgift för just den hästen. Det finns rätt jobb för alla hästar, om man identifierar det och förbereder hästen på bästa sätt.

Efter två år hos Bernt Herbert ville Richard komma ut och se mer. Det blev hos Ludger Beerbaum, samma läromästare som för Henrik von Eckermann.

– Det lät enormt att få jobba för Ludger, men samtidigt inte så spännande att vara hemmaryttare. Jag ville ju ut och tävla! Men min morbror tvingade mig att inse vad jag ändå skulle lära mig där. Jag hade turen att de uppskattade mig, och snabbt så var jag inte ”bara” hemmaryttare utan fick börja tävla också.

Lär av att observera

Richard låter som ett eko av Henrik von Eckermann när han betonar vad som är viktigt att förstå om Beerbaum-stallet. Man måste arbeta hårt och Ludger själv står inte och håller lektioner till vardags. Man lär sig mest av att observera de andra ryttarna i stallet.

– Jag lärde mig också hur verksamheten var organiserad, om utbildningen av unghästar och försäljningshästar. 

– Jag hade ett jättebra jobb hos Ludger, men jag var typ fjärderyttare, och visste att det skulle vara svårt att få komma ut på större tävlingar. Så jag bestämde mig för att sluta. Andra avrådde mig, men jag tänkte att jag är bara 21 år, varför inte prova något eget nu? Gick det inte bra så kunde jag återvända till Ludger, vi skildes som vänner, säger Richard.

Han hyrde några boxar hos sin mentor Bernt Herbert och startade med fyra hästar och utan hästskötare. 

– Jag var noga med att hålla nere kostnaderna i början, för att vara säker på att kunna betala fakturorna i slutet av månaden. Det var min stora rädsla att inte klara det, säger Richard.

Fick häst från Hugo Simon

Bland de första hästägarna fanns ingen mindre än Hugo Simon. Han kontaktade sin gamle vän Bernt och ville lämna en ung hingst hos honom. Bernt föreslog då Richard. Hugo var först tveksam, men sade sedan ja.

– Jag fick hästen, och snart en till. Den vann Bundeschampionat för 5-åringar. Det var en fantastisk erfarenhet att rida för Hugo. Han kom alltid till de tävlingar där hans hästar var med. Han har mycket fokus på själva motivationen, exempelvis före en omhoppning. Han visade mig inställningen att ingenting är omöjligt. Om man skulle säga att en sådan sväng går inte att rida, så menar han tvärtom. 

– Han är en annan generation än Ludger, som en del kan säga är lite gammaldags, men det var nyttigt att få se det med. Det viktigaste var att lära sig av hans fighting spirit. 

Richard behövde så småningom ett större stall. Ungdomsvännen David Will föreslog då att de skulle bli kompanjoner. Han hade också startat eget.

– Jag var skeptisk, för jag ville bara ha ansvar för min egen verksamhet. Det tog ett år att övertala mig, berättar Richard.

Deras första bas var familjen Pohls topp-anläggning i Dagoberthausen. Dottern Nicola Pohl tränade för David. Numera är deras bas i Prinzenberg.

En snäll och en tuff

–  David och jag kompletterar varandra, och det är en viktig förklaring till att verksamheten går bra. Vi är nära vänner samtidigt som vi har mycket olika personligheter. David är den trevligaste kille jag vet. Han är aldrig på dåligt humör och hamnar aldrig i bråk. Nu låter jag väl som en skitstövel, men jag är tvärtom, drar mig inte för att säga vad jag tycker. 

– Jag är tuffare än David i förhandlingar med kunder. Jag har samtidigt lärt mig av hans talang att vara bra på att kommunicera på ett positivt sätt. Alla gillar honom, och genom honom har jag lärt mig ta hand om hästägare och sponsorer. 

En av teamets elever är Christian Kukuks sambo Veronica Tracy från Kalifornien, som sedan flera år är baserad i Europa och som Richard ridit Cepano Baloubet åt. På hennes initiativ började teamet åka till Wellington i Florida på vintrarna. 

– Det har varit en mycket stor hjälp för att få kontakt med kunder, lära känna dem och deras tränare och system, se vilken typ av häst de behöver när man ska leta åt dem, förklarar Richard.

I slutet av sommaren 2022 fick Richard United Touch S. Hingsten var då tio år. Uppfödaren och ägaren Julius Peter Sinnack kontaktade Richard och hans sambo Sophie Hinners på en tävling i Opglabbeek. Han ville att Sophie skulle ta över hingsten och halvsystern Zypria S från Willem Greve. Zypria hade gått OS i Tokyo, United Touch hade startat femstjärnigt i ’s-Hertogenbosch samma vår. 

– United har varit uppmärksammad länge. Han var tvåa i Bundeschampionat som 5-åring och efterfrågad som hingst. Sophie red båda och med Zypria gick det bra. Men United Touch var inte idealisk för henne. Han hade ett sååå stort steg och så mycket scope. Man måste vara stark för att hantera det. 

Efter en vecka föreslog de i stället ägaren att någon av killarna skulle ta över, sedan kunde Sophie kanske ta tillbaka honom. Redan två veckor senare vann Richard och United en nationell 1,45-Grand Prix i anslutning till Bundeschampionat.

– Det fanns en del att jobba med, men vi hade klickat så bra och förstod varandra, så jag ville komma i gång och tävla.

Hästägaren var först inte så positiv. På Bundeschampionat är ju ”alla” på plats. Gick det inte bra där skulle just alla se det, och United Touch är en populär avelshingst, så det kunde vara känsligt. Men de vann. 

– Det har hela tiden varit en viss press att rida United, för han var redan berömd, säger Richard. 

Passade även inomhus

Efter några månader vann de världscupen i Stuttgart.

– Han är storgalopperad och det är lätt att tänka att han skulle passa bäst utomhus, inte inne med kortare distanser. Men Julius trodde på honom inomhus också. Han har fått rätt, säger Richard.

Han har jobbat mycket med ridbarheten. 

– I markarbetet jobbar vi med att korta upp steget och få honom att lägga mer vikt på bakdelen. Vi hoppar inte så högt hemma, utan mer gymnastikhoppning. Vi jobbar med bommar, återigen för att reglera steget, och tränar studshoppserier för att få honom elastisk i kroppen.

Efter en tävling som Genève får United Touch lite ledigt. 

– Men ledigt betyder ju inte att han står i sin box, utan han är alltid ute minst tre gånger om dagen, i hage eller paddock; i gräshage om vädret är bra nog. Hans skötare Felicia rider ut honom i skogen varje dag. Vi har en enorm skog på andra sidan vägen från oss, med fina sandstigar. Det är superbra för honom mentalt. Efter en tävling är det mindre träning och mer promenadridning. Inför tävling är det mer gymnastikhoppning. 

”Låt inte David sitta upp”

Richard glömmer aldrig känslan när han hoppade United Touch hemma första gången. 

– Han hade så mycket scope, så mycket förmåga. Jag sade till Felicia ”du kan longera honom och rida ut, men låt inte David sitta upp på honom!”. Jag ville inte att han skulle upptäcka samma sak. Det var lite själviskt av mig, och jag har berättat det för David först senare, säger Richard med ett snett leende.

Fakta

Teamet

Kompanjonen:
David Will vann lagsilver på EM 2021 med C Vier 2, som tidigare samma år vann Roms Grand Prix och 2019 klassiska King George V Gold Cup. Född i en hästfamilj; föräldrarna driver den kända anläggningen Gut Ising i södra Tyskland. Tog över Mic Mac de Tillard från Angelica Augustsson Zanotelli – som han jobbat tillsammans med hos Dietmar Gugler – och hade flera GP-framgångar med henne. 

Sambon:
Sophie Hinners, född  i en hästfamilj. Ingår sedan i november tillsammans med Richard Vogel i Tysklands ”Olympiakader”, tyska spetstruppen i hoppning. Har i likhet med Richard räknats som en av Tysklands ledande U25-ryttare. Arbetade tre år som stalljockey hos hästhandlaren och tränaren Emile Hendrix. Debuterade 2024 i Global Champions League, och toppade serien med damlaget Cannes Stars, som ingår i damsatsningen Iron Dames. Vann i november med Iron Dames My Prins världscupen i Verona och har haft stora framgångar med svenskfödda Iron Dames Singclair. 

Både Sophie Hinners och Richard Vogel har genomgått det internationella talangprogrammet Young Riders Academy, som sponsras av Rolex. Tanken är inte bara att utveckla begåvade ungdomar med hjälp av några av världens främsta tränare, utan också att ge dem en bredare grund i karriären. En vecka tillbringar de på Strömsholm, med föreläsningar. 

Hästskötaren:
Felicia Wallin från Ekerö utanför Stockholm. Har själv tävlat upp till 1,30. Har särskilt fokus på United Touch. Hyllas av sin chef: ”Hon gör ett fantastiskt jobb med United. Jag kunde inte önska mig en bättre hästskötare. Hon har mycket öga för detaljer och hur han mår, varje dag. Jag anser att vi borde uppmärksamma hästskötarna och deras jobb mer. Publiken borde få se mer vilket fantastiskt jobb de gör.” 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 1/2025.

Fotnot: Richard Vogel startar inte i världscupen i Amsterdam 26 januari eftersom han är i Wellington och tävlar.