Senskador eftersökt på nätet – läs mer om orsaker och läkning

Varför uppstår en senskada?

En sena består av buntar med kollagenfibrer och dess funktion är att förbinda muskler med skelett och överföra sammandragningarna av muskeln till skelettdelen.
Skador i senan kan visa sig som blödning, inflammation eller bristning
av senfibrerna.
Några orsaker:
• Att träningen har stegrats för snabbt, innan vävnaderna hunnit anpassa sig.
• Kraftig övertänjning: feltramp, genomtramp, explosiv start.
• Uttröttningsskada efter en längre tids överbelastning.

Ständig överbelastning

Uttröttningsskada är vanligast. Den uppstår när hästen försöker att skydda sig mot smärta i benet genom att räta upp kotan. På ett framben sker denna upprätning med hjälp av ytliga böjsenan och dess muskel. Därmed får senan ständigt bära en belastning över det normala, och förändringar i senvävnaden uppstår. Dessa förändringar försvagar senan, men märks inte förrän senan går sönder och svullnar upp. Skadan har dock grundlagts långt tidigare och det kan räcka med en lindrig ansträngning för att utlösa den.
Det är främst ytliga böjsenan, djupa böjsenan och dess förstärkningsband samt gaffelbandet som drabbas av skador.

Symtom

En senskada känns igen på att den ger värme, svullnad och smärta. En lättare försvagning av senan brukar kallas ”varning”. Det enda som då märks är en liten värmeökning och eventuell smärtreaktion över det skadade området. Genom daglig visitation och lyhördhet för hästens välbefinnande, kan hästägaren tidigt upptäcka sådana förändringar kring senor och senfästen. Missar man detta och fortsätter att träna på som vanligt, kan en allvarligare skada bli följden med bristningar i senfibrerna som följd.

Vid en kraftig senskada ser baksidan av skenbenet ut som en banan, senan är spänd som en båge. På engelska heter inflammation i senan träffande nog ”bowed tendons”.

Akuta åtgärder

Kontakta alltid veterinär vid misstanke om senskada och rådgör om behandling. De akuta åtgärderna är viktiga:
• Intensiv kylning.
• Zinklimbandage.
• Boxvila.
• Medicinering med antiinflammatoriskt preparat (avsvällande och smärtlindrande).

Kylningen syftar till att dra samman blodkärlen och minska blödningen. Detta ska ske direkt efter skadan. Det finns effektiva bandage med intensiv kyleffekt. Området bör kylas cirka en halvtimma åt gången, flera gånger per dag. Efter ett-två dygn läggs en zinklimbinda på. Det liknar ett mjukt gips och fungerar både kylande och som stöd.

Är man ovan, bör veterinär visa hur det läggs på. Zinklimbindan kan ligga på någon vecka, men det är viktigt att kontrollera det med jämna mellanrum, eftersom det blir för stort och kan glida ner när den första svullnaden lagt sig.

När senan inte längre är ansvälld, byts zinklimbindan mot ett värmande stallbandage.
Glöm inte stödbandage på det motsatta benet, om hästen är ovillig att belasta det skadade benet.
Inom två veckor bör senan ultraljudas så att veterinären kan se hur allvarligt skadade senfibrerna är. Detta görs inte akut, eftersom det inte går att bedöma skadans art i det stadiet, utan man väntar en till två veckor.

Kontrollerad rehab ger hållbar läkning

Det finns en rad behandlingsmetoder som prövas för att förbättra läkningen av en senskada. Alla syftar till en bättre avläkning och förhoppningsvis en mer hållbar senvävnad.

Det man vill uppnå vid läkningen är att de söndersprängda senfibrerna ska lägga sig på ett bra sätt som ger hållfasthet. Man vill undvika ärrvävnad, som är oelastisk och fibrös, vilket ger sämre hållbarhet på sikt. Grundläggande är vila och ett kontrollerat rehabiliteringsprogram.

Men beroende på hur allvarlig senskadan är kan olika behandlingar prövas:
• Stilettering, en perforering av senan med en specialkniv för att stimulera nybildning av blodkärl. Det är en beprövad metod som nu upplever en renässans. Den används framför allt vid återkommande problem.
• Andra operativa ingrepp är klyvning av senan respektive att skära av förstärkningsbanden för att avlasta senan. Dessutom finns flera metoder som ännu inte är tillräckligt vetenskapligt dokumenterade, men som används i viss utsträckning:
• Injicering av olika preparat i senvävnaden, som A-cell som utvinns från urinblåsans vägg hos
gris och som ska stimulera till bildande av nytt kollagen. Samma effekt hoppas man uppnå genom att injicera PRP, Platelet rich plasma, där hästens eget blod centrifugeras och den del av blodplasman som innehåller blodplättar injiceras i senan.
• Implantat av stamceller/benmärg i de skadade delarna av senan.
• Stötvågsbehandling.

Tiden läker

Läkningstiden påskyndas dock inte av de här åtgärderna, utan när det gäller senskador är det tid och kontrollerad uppträning som ger effekt. Läkningsprocessen följs genom ultraljudsundersökning med jämna mellanrum.

Hästen bör ha boxvila tills svullnaden lagt sig. Sedan ska den under den första månaden skrittas under kontrollerade former cirka 10-15 minuter per dag. Detta bör ske på fast underlag, eftersom senor läker bäst med visst motstånd. Undvik djup sand. Hästen kan ledas i skritt eller
tömköras – om den är van vid det – och vara försedd med stödbandage på såväl det skadade benet som det motsatta. Arbetet ökas sedan successivt i samråd med veterinär tills hästen är återställd.

Läkningen är avgörande för i vilken takt motionen kan öka. Det är viktigt att motionen sker på ett kontrollerat sätt; om träningen blir alltför intensiv skapas icke önskvärd ärrvävnad och om den är alltför tam blir senan inte anpassad för hård ansträngning.
Rullband i vatten kan fungera under rehabiliteringstiden, eftersom det ger ett fast motstånd under hovarna. Simträning är ett sämre alternativ, eftersom hästen riskerar att bygga upp för mycket muskler och lungkapacitet jämfört med senans återhämtning.

Av Ingrid Andersson och veterinär Charlie Lindberg

Texten publicerades första gången i Ridsport år 2015.