Sissela Smith: ”Ingen trodde att hon var en Grand Prix-häst”

Charmonix CC (HOLST sto -08, e Clearway-Acorado, uppf Reimer Blanck) hade inte direkt imponerat som unghäst, och när Sissela Smith kom till CC Holsteiner Breeding skulle hon tas upp i klasserna en bit och sedan säljas – kanske skulle det fungera på 1,40-höjd.

– Men Charmonix och jag klickade direkt, den första rundan vi gjorde var nog i 1,25 och jag skrattade hela banan runt, minns Sissela Smith.

Låga hinder var dock inget för det lilla fuxstoet, då var hon helt oengagerad. Men Sissela hittade ett sätt att rida henne, som Charmonix uppenbarligen gillade.
– När man fick fram henne lite mer och höll henne motiverad på högre hinder, då var hon mer med på noterna och tyckte att det var roligt. Det var som en helt annan häst. Jag är lite mer som en fighter inne på banan och det passade henne väldigt bra. Jag behövde inte ha henne på mitt sätt utan jag gjorde tvärtom, jag försökte anpassa mig efter henne och rida henne på det sättet som hon ville gå på, det trivdes hon med.

Ett överraskande SM-silver

Som 10-åring debuterade stoet i 1,45-1,50 och samma år kom ekipagets första riktigt stora framgång – silver på utomhus-SM för seniorer i Göteborg.
– Det var nog första gången jag var lite nervös med henne – hon hade aldrig gått så stort och jag hade inte ridit på den nivån. Jag ville gärna ta medalj, men vi hade aldrig gjort något liknande tillsammans, berättar Sissela.

– Vi hade något speciellt, jag tror att vi hade en väldigt bra relation eftersom jag är en ryttare som anpassar mig efter hästen och det gillade hon. Vi lärde varandra på vägen upp genom klasserna. När jag började rida henne var hon en häst som ingen egentligen trodde på, ingen trodde att hon var en Grand Prix-häst. Vi startade verkligen från noll och byggde upp det här tillsammans – det är mycket tack vare henne som vi är där vi är idag, hon har gett mig mycket rutin och hon har hjälpt oss lyfta stallet.

2019 kom nästa stora framgång, när ekipaget var placerade i fyrstjärnig 1,55-Grand Prix i Spanien i hårt motstånd. Inför 2021 var Sissela och Charmonix uttagna till observationsgruppen till landslaget, men nu har deras gemensamma resa tagit slut. En skada gör att stoet nu går in i avelsboxen.
– Under sista klassen på Sundbyholm den 1 maj fick hon en gaffelbandsskada på vänster framben, berättar Sissela.

Gaffelbandsskada satte stopp

Morgonen efter tävlingarna stod Charmonix med ett svullet framben, och efter att veterinär Axel Wallman tittat på henne kunde man konstatera att skadan var allvarlig.
– Hon var inte riktigt sig själv inne på banan i den klassen, hon fick bra språng men det kändes inte helt hundra – men hon är en fighter med en vilja av stål, så hon är inte den som ger upp i första taget. Hon var inte ett dugg brydd när hon stod med svullet ben morgonen efter heller, fast vi förstod att hon hade jätteont, berättar Sissela, och konstaterar att det inte fanns några alternativ för stoet.

– Det var inget snack om saken, det är bara att göra det som är bäst för hästen, så nu blir hon avelssto. Men det känns ju jättetråkigt, hon är 13 år så hon hade ett par år kvar och var fantastiskt fin att rida nu. Det är en stor förlust för mig såklart, men framförallt för ägarna Claes och Carin Pettersson – det är även en enorm ekonomisk förlust då Charmonix CC betydde väldigt mycket i vår satsning.

Såld till Zeiloth och Ekestubbe

Stoet har redan lämnat gården och är nu såld till Lena Zeiloth på Eklunda Stuteri, som köpt Charmonix CC tillsammans med familjen Ekestubbe. CC Holsteiner Breeding har lagt ner sin avelsverksamhet och därför såldes Charmonix.
– Hon ska stå hos Ekestubbes nu och fortsätta med behandlingsplanen för sin skada. Sedan är planen att hon ska betäckas, men med vilken hingst är inte klart än – jag har bara gjort min del och berättat om hur Charmonix är, så får de ta beslutet om vad som passar henne. Det kan de bäst.

Fuxsto som hon är så har Charmonix haft flera små egenheter för sig – hon var bland annat väldigt känslig för underlag.
– Hon hoppade inte bra om det var för blött, då markerade hon tydligt att ”det här gillar jag inte”. Samma sak med gräsunderlag med dåligt fäste, då ville hon inte hoppa. Men som i Falsterbo och Spanien, där älskade hon att hoppa.

– När jag red hemma så var det ingen mening att rida ut henne om det hade regnat och var blött på marken, för då gick hon ingenstans – det spelade ingen roll vad man än gjorde, man fick inte henne att gå. Det ska vara torrt under fötterna, hon gillade inte att bli lerig om hovarna, säger Sissela och fortsätter:

– Hon visste att hon var nummer ett och hon krävde nästan den uppmärksamheten i stallet – hon skulle stretchas varje dag, massage varje dag, klias varje dag, då var hon nöjd. Men så gjorde hon också det lilla extra för oss.

”Lösdrift är inte hennes grej”

Vad hon kommer tycka om att bli avelssto återstår att se, men Sissela tror att divalaterna kan sitta kvar ett tag.
– Jag tror inte att hon kommer gilla att gå på lösdrift, det är inte hennes grej. Hon vill gärna komma in om det regnar, hon fryser så hon vill ha varma täcken, så hon får väl vara ett avelssto med lite extra omsorg kanske. Men jag hoppas att hon kommer att trivas när hon väl får ett föl, då kanske hon har lättare för att acceptera tillvaron.

Det är tomt i stallet efter att Charmonix lämnat, och det har varit tunga dagar. Kvar finns bästa hästen Casemiro CC (HOLST val -11, e Cachas-Contender, uppf Jochen Ramcke), tillsammans med stalluppfödningen Dior CC (SWB sto -10, e Diarado-Quidam de Revel) och ett gäng unghästar.

– Det hade varit kul att ha en häst till på lite högre nivå, men annars så fokuserar jag mycket på unghästarna nu. Jag har kommit fram till att jag tycker att det är väldigt roligt att ta fram unghästar, göra resan och se hur långt de kan gå.

Om några år hade hon gärna suttit i sadeln på en avkomma till Charmonix.
– Jag hade mer än gärna varit med och producerat hennes avkommor, jag har sagt till Lena Zeiloth att de ska tänka på mig i framtiden. Jag älskar den här hästen, så det hade varit fantastiskt. Hon har gjort så mycket för oss alla, så det är väldigt ledsamt nu när det är över, konstaterar hon.

– Men det är så här det är i sporten. Det är mycket framgångar, men även en hel del motgångar. Man får försöka minnas allt det roliga och fina vi har upplevt med den här hästen, och hoppas att hon får fina avkommor. Hon har ändå många år kvar så vi hoppas att det blir flera stycken, och kanske någon stjärna som kan representera Sverige i framtiden.