Sluta bortförklara elitryttarnas behandling av sina hästar

Jag sitter på Göteborg Horse Show-läktaren tillsammans med min pappa och kollar på en hoppklass. Framför mig ser jag ekipage efter ekipage som rider in på banan, hoppar och rider ut. Publiken jublar när det blir en felfri ritt och en djup suck hörs när ett hinder rivs, särskilt om det är ett svenskt ekipage. Allt fokus ligger på tävlingen – att klara alla hinder och få snabbast tid. Är det allt som betyder något?

Det mina ögon ser är allt för ofta ryttare som rycker sina hästar hårt i munnen, sparkar dem i sidan och piskar till dem. Allt för att få den blå-gula rosetten eller några mer världscup-poäng. Hur kan man sova gott på natten – medveten att man varje tävling behandlar sin tävlingskompis på detta sätt? Hur kan man som hästägare, tränare och åskådare bara se på? Jag lämnade Göteborg Horse Show med en klump i magen och en känsla av att jag inte tänker vara den som bara ser på.

Jag vill tydligt understryka att jag är långt ifrån en s.k ”NH” människa som tycker att man ska rida i repgrimma barbacka ut i skogen och att en tävlingsplats är som att transportera en häst till helvetet – nej nej. Jag rider själv dressyr och har tävlat några gånger, och vill till toppen där. Det är verkligen inte att tävla jag är emot – det är att tävla på detta sättet. Ska man tävla ska man rida schysst, punkt slut.

Jag har inte alls varit på mycket lokala och regionala tävlingar i hoppning, dock följer jag många bloggare som tävlar i hoppning på ”lägre nivå” och jag har en stark uppfattning om att det på elitnivå är mer accepterat att rida på ett enligt mig oacceptabelt sätt, just för att dem är elitryttare. Allt för ofta får man höra ”men det är ju en elitryttare?” när man kritiserar en ryttare i absoluta toppen– so what? När jag ser att någon behandlar in häst illa så struntar jag väl fullständigt i om det handlar om Lisa som rider på ridskolan en gång i veckan eller en elitryttare som rider 10 hästar varje dag.

Det känns som att elitryttarnas behandling av sina hästar bortförklaras allt för ofta, och det är extremt obehagligt att se. Vi måste skydda alla hästar från denna behandling, det är irrelevant vem som sitter på eller på vilken nivå ekipaget är.

Ett annat argument man får höra tröttsamt ofta är ”men hästen är ju så het, det är därför ryttaren måste rida sådär”.

Kan man inte rida sin häst en hoppbana utan att slita, sparka och piska – varsågod att sitta av, lämna arenan och åka hem och träna. En häst som inte går att rida utan att bli misshandlad hör inte hemma på en tävlingsbana. Och om det inte går oavsett hur mycket man tränar – ja då får man acceptera det. Det finns ingen acceptabel ursäkt att behandla en häst så. Oavsett om man rider 160 cm klassen på Göteborg Horse Show eller 50 cm pay and jump på Rastaborgs ridklubb.