Svea vaktar över allt och alla

Jag heter Svea och jag är ett och ett halvt år gammal.  Min titel är vakthund, men problemet är att ingen verkar bli så speciellt rädd för mig, även om jag morrar så ofta jag får en chans till det. Jag tänkte köpa en sådan där högtalare som ridlärarna har på magen så alla kan höra när jag försöker vakta.

De påstår att jag är en liten hund, men det där är absolut inget som jag vill hålla med om. Jag har en perfekt storlek. Jag skulle inte kunna vara en enda centimeter högre, för då hade jag ju inte nått ner till marken längre (hundlogik). Jag är dessutom inte rädd för någonting och jag är ganska snygg, om jag får säga det själv.

Matte är den enda människan som egentligen duger något till. Det är matte och sedan är det två oändliga svarta hål till den nästa personen på min lista över människor som jag kan tänka mig att umgås med. Jag känner inget behov av att lära känna fler människor. Det är ju jag och matte liksom. Det kan väl räcka?

Jag gillar inte alls de där små människorna, barn heter de visst, de är riktigt konstiga. Jag fattar inte grejen, varför är de så små? De påstår att jag är en dvärgschnauzer, med de där dvärgmänniskorna som kallas barn kan ju inte ha sett sig själva i spegeln. Look who is talking liksom!

I förra veckan kom den där typen hit som stör mig och matte. Han är alldeles för nära henne och sen tar han min säng. Ni skall se hur han fjäskar för mig. Han går ut med mig, ger mig mat, godis och klappar mig precis när jag vill. Tror han på fullaste allvar att jag inte har ”alla mina Frolic i skålen” eller vad är det frågan om? Han tar ju MIN säng, och då är han inte okej någonstans, punkt. Sen kan han ju gärna få försöka, jag gillar fjäsk, godis och klappar.

Jag försöker verkligen att hålla ihop mig när han kom hit förra gången. Jag morrade inte på honom varken när han kom in genom dörren eller när han lade sig i sängen. Inte för jag fattar varför, men matte verkar vilja ha honom här, så då gissar jag att hon skulle blir sur på mig om jag biter honom medan han sover? Fast jag skulle gärna vilja hugga honom, bara en gång för att visa honom att jag vill ha min säng för mig själv.

Jag har en kompis här på gården. Han heter Chip och jag vet inte riktigt hur jag bäst skall beskriva honom. Om ni tänker er en smurfversion av Tony Irving (ni vet han i Let´s dance) så har ni Chip ungefär. Den stackaren är inte ens stor nog för att få kallas dvärg, utan han heter Toypudel. Det är jätteroligt att knuffa omkull honom och kasta upp honom i luften. Han är som min leksaksråtta, fast levande liksom.

Nästan varje dag så brukar jag jaga Chip på utebanan och när jag kommer ikapp honom så tacklar jag honom så han snurrar runt en tre, fyra varv. Han ser skitrolig ut. När han har snurrat en sisådär tio, kanske femton gånger så brukar jag lägga mig på rygg så han får bita lite i mig. Han är ju trots allt kille, och de vill ju så gärna vinna.

Det enda jag inte gillar med det här stället är alla de snuskiga katterna. Jag hatar katter! De är överallt hela tiden, och jag får inte äta upp en enda av dem. Mamma verkar inte alls förstå att de är skadedjur som borde utrotas? Dessutom är katterna elaka som sjutton och blir inte ens rädda när jag skäller på dem. Jag tror de har mutat matte på något sätt. Jag har minsann sett att hon till och med matar dem innan hon matar mig på morgonen. Fy fan säger jag!

Om den här gården vore utan katter, hästar och några andra människor än matte så vore det paradiset för en hund. Jag klagar inte, men man måste ju få drömma, eller hur? Chip kan kanske få stanna, om han inte lägger sig i min säng så som han den där andra typen gör. Chip kan faktiskt få bo i stallet så kan jag bara springa och hämta honom när jag vill leka.