Svenskarna laddar för EM-final: ”Viktiga rundor”

Det var ett avslappnat ryttargäng som samlades i skuggan under träden efter lördagens hästbesiktning. Efter det historiska EM-guldet i lag är dessutom alla lagryttare vidare till söndagens individuella final. Förbundskaptenen Henrik Ankarcrona kunde inte varit nöjdare.

– Jag tror det är viktigt, såklart för Jens som ligger i vinnarhålet, men även för de andra att få möjligheten att göra i alla fall en runda till med hästar som gör ett mästerskap för första gången. Det är viktigt framåt att veta hur hästarna hanterar det och se vad vi behöver jobba vidare på. Varje runda som hästarna gör får man olika svar, säger han.

För dagen gör han dock inga djupare analyser.
– Svaren jag har fått hittills är att alla fyra hästarna har varit med och bidragit till ett lagguld. Ibland får man inte grotta ner sig för mycket.

De gångerna det går riktigt bra, då känns det som att två blir ett. Man blir en och samma.

Jens Fredricson

– Jens och Henrik har väl egentligen inte haft någon dålig runda alls, och Wilma och Rolf hade väl en runda var på mellandagen, där det fanns lite förbättringspotential. Det har vi väl grottat ner oss lite grann i, men de har också kommit ut och levererat sedan. Man reflekterar och så går man vidare, konstaterar Henrik Ankarcrona.

Blir ”ett” på banan

Något som är slående för den som rör sig runt de svenska ryttarna och deras hästar är inte bara den guldvinnande skickligheten i sadeln, utan bandet de tycks ha till sina hästar.
– De gångerna det går riktigt bra, då känns det som att två blir ett. Man blir en och samma. Och när det inte går bra, när det inte fungerar, då känner man att man är två. Det skaver, säger Jens.
– Du hittar liksom inte den där ridningen och kontakten. Man ska egentligen inte behöva göra mycket mer än att bara tänka att du vill ta tillbaka, så ska det sitta där.

Vägen dit är egentligen ganska självklar.
– Man lever ju ihop med hästarna och blir väldigt nära dem. Cosmo har jag haft i träning i sex år och jag jobbar med honom varje dag. Det är lite som att ha en hund, man får vara en riktigt dålig hundmänniska för att inte få ett band till sin hund.

– Man tittar på hästen, hästen tittar på dig. Man tittar på sin hund, hunden tittar på dig. Den vet ju nu att vi ska gå på en promenad, jag har inte berättat det, men jag sätter på mig skorna och tar upp kopplet. Det är samma sak med hästarna, de är väldigt inkännande.

Präglar varandra

Skulle du vara Cosmo om du var häst?
– Nej, det tror jag inte. Han är mycket känsligare än vad jag är. Samtidigt är han en väldigt cool häst. Han är modig som ett lejon, säger Jens.

Mina hästar blir på ett visst sätt efter ett tag och jag blir på ett visst sätt.

Jens Fredricson

– Däremot blir en häst som du får i träning väldigt präglad av dig och hur du hanterar och arbetar med den. Själv präglas du också väldigt mycket av hästen du har. Det där skruvas åt lite grann åt båda hållen. Mina hästar blir på ett visst sätt efter ett tag och jag blir på ett visst sätt. De hästarna jag tycker om har mycket energi, man kallar det för blod, men egentligen är det livlighet eller om man vill kalla det vakenhet. Det är spännande, för där finns den där extra dimensionen.

Hur känner du inför söndagens final?
– Jag känner ingenting än, jag försöker hålla borta det så mycket som möjligt. Jag har tagit bort alla sociala medier på telefonen och försöker leva i nuet. Jag ska försöka sova så mycket som möjligt, sömn är viktigt för mig, speciellt när det har varit så här mycket anspänning. Kost och sömn är viktigt, och att man rör på sig och håller igång sin egen kropp också. Det är inte bara hästen som ska vara i ordning, det är man själv också, avslutar Jens.