Sveriges jakt på hoppguldet i Tokyo

Det finns flera svar på varför Sverige inte har kunnat ta något OS-guld i hoppning under de här åren.
– Vi ska inte glömma att det är väldigt stort att ta en OS-medalj. Och att ta en guldmedalj är få förunnat, säger den tidigare förbundskaptenen i hoppning, Sylve Söderstrand, som med ett EM-silver i lag 2001 i allra högsta grad har bidragit till att Sverige kom tillbaka på den internationella arenan.

Sylve Söderstrand vill dessutom ge ett extra perspektiv på de historiska svenska OS-gulden:
– Det var ju ingen konkurrens då. Det var knappt någon som var med.  Nu är hela världen med och slåss om medaljerna, ridsporten har blivit global på ett helt annat sätt, fortsätter han.

Sverige var bäst i en liten sport

Går vi tillbaka till hoppningens OS-historia och tittar på de tre spelen i rad där Sverige tog guld är startfälten verkligen små; 1912 var det sex lag, 1920 fem lag och 1924 var det elva lag. Hur som helst – Sverige var ändå bäst i den dåvarande konkurrensen och ridsporten är inte den enda sport som har vuxit och utvecklats de senaste hundra åren.
– Det handlar ju om hundratals faktorer som samverkade när vi tog OS-gulden, men den viktigaste kan vara att vi i Sverige då hade åtta kavallerireglementen, bland annat världens största i Ystad. Dessa köpte upp ett stort antal hästar, så även om vi då inte hade någon prestationsavel på det sätt som vi har dag, gick det att hitta riktiga talanger som utmärkte sig bland dessa.
– Det fanns många tävlingsintresserade officerare som då hade ett stort urval av hästar för att hitta någon som passade, säger Ingvar Fredricson, veterinärprofessor, tidigare chef för Flyinge och pappa till de båda mästerskapsmedaljörerna Peder Fredricson och Jens Fredricson.

Officerare i det svenska kavalleriet hade en gedigen grundutbildning i ridning.
– De red tre, fyra timmar om dagen, ofta i timmar utan stigbyglar och fick en sits som liksom satt i deras ryggmärg, säger Ingvar Fredricson.

Tre svenska OS-guld 1956

Sverige var inte bara framgångsrikt i hoppning, även i dressyr och fälttävlans togs det massor av OS-medaljer av svenskar och i de båda grenarna höll framgångarna i sig längre. Vid OS i Stockholm 1956 blev det tre svenska OS-guld: individuellt i fälttävlan och dressyr och i dressyrens lagtävling.

Unghästarna, så kallade remonter, som köptes in och utbildades av särskilda remontryttare och utbildningssystemet var enhetligt vilket gjorde att hästar och ryttare som ”parades ihop” ändå kunde känna igen mycket hos varandra.

Vi hade för dåliga hästar och inga pengar att köpa de bästa hästarna för.

Ingvar Fredricson

De svenska hästarna blev tråkigare

När kavallerierna så småningom började att avvecklas och det civila, dåvarande Ridfrämjandet, tog något slags huvudansvar för att förmedla ridkonsten i Sverige blev det ett glapp.
– Det blev ju så att de intresserade började att rida på ridskola en timme i veckan och sedan kanske fick en egen häst. Det var ju bra, men det går inte att jämföra med att rida flera timmar om dagen, säger Ingvar Fredricson.
– Samtidigt blev våra svenska hästar tråkigare, mer lågställda, och antalet lämpliga olympiska hästar minskade. De som gick OS för oss i början av 1900-talet var ju eleganta hästar, säger Ingvar Fredricson, som har ett stort avelsintresse och var en av de pådrivande för prestationsinriktad avel i Sverige.
– Vi hade många väldigt duktiga hoppryttare i Sverige på till exempel 1980-talet. Men vi hade för dåliga hästar och inga pengar att köpa de bästa hästarna för.

Sylve Söderstrand var förbundskapten i hoppning första gången mellan 1998 och 2004. Det var då vändningen kom, efter årtioenden med svaga svenska prestationer vid OS i hoppning, även många OS utan någon svensk hoppryttare överhuvudtaget.

Visst började det att gå åt rätt håll tidigare med individuella finalister, till exempel en 15:e plats för Maria Gretzer/Feliciano 2000 – men några medaljer fanns inte i sikte. Men 2004 blev det OS-silver i lag. Och det var inte ens en skräll för då hade Sverige tagit VM-silver i lag 2002 och EM-silver i lag 2001.
– Det som vi gjorde inför OS i Aten 2004 var otroligt genomarbetat med bland andra Henk Nooren och hela gänget med ryttarna och andra, säger Sylve Söderstrand.
– Att göra en plan, att gå igenom precis allting som kan hända är A och O. När tävlingen är över ska man kunna säga ”så här blev det och så här gjorde vi”. Inte ”så här blev det och så här skulle vi ha gjort”. De gånger vi inte fått till det hela vägen är det i förberedelserna som vi har missat, säger Sylve Söderstrand.

Prestationsaveln en framgångsfaktor

Ingvar Fredricson lyfter den specialiserade prestationsaveln som en framgångsfaktor.
– Det har hänt mycket på avelssidan med specialiserade hopphästar. Och så har vi i Sverige den stora bredden i ridsport som gör att talanger kan hittas. Och med tillgång till fina hästar har vi kunnat börja hävda oss internationellt, säger han.

Att göra en plan, att gå igenom precis allting som kan hända är A och O.

Sylve Söderstrand

För att Sverige ska kunna ta ett OS-guld i hoppning krävs en del lyckosamma händelser på vägen och bra ekipage i grunden. Sedan måste allt stämma just när det är dags.
– En förutsättning är en total fokusering, kunna möta hästen där den är just då och kunna ta in och sortera viktig information, säger Sylve Söderstrand, som återigen var förbundskapten från slutet av 2010-talet och över OS i Rio 2016 där Peder Fredricson tog silver.
– Peder hade då verkligen lärt sig av sina rundor i VM i Caen 2014, där han började med en felfri runda och sedan fick flera nedslag i den andra. Inför OS i Rio var upplägget optimalt, det var ingen tillfällighet att han tog silver.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 11/2021.