Träna ungen själv? Skulle inte tro det!

I mitt förra inlägg skojade jag lite om en grupp som jag kallar Ponnyadeln. Några missförstod det som någon sorts kritik. Det var det inte alls. Jag har inget emot Ponnyadeln. De är mycket kunniga på häst och i den mån jag har träffat dem har de nästan uteslutande varit bra och trevliga människor. Låt vara att de har starka åsikter ibland, som det här med stilbedömning till exempel. Whoa! När de gått igång på något är de inte att leka med! Man kan knappast anklaga dem för bristande engagemang.

Jag har följt debatten och kan ärligt säga att jag inte vet vad tycker. Båda sidor har sina poänger. Jag vet bara att min egen tjej var överlycklig när hon i somras 13 år gammal kom till Stil-SM i fälttävlan. Hon blev stilbedömd i både hoppning, dressyr och terräng slutade på en fjärdeplats. Och hon hade inte det minsta emot att bli stilbedömd, tvärtom.

Men jag vet ju att det inte är själva stilbedömningen som diskuteras nu, utan att det gäller B-ponny som separat kategori och det där. Och jag vet verkligen inte. I rest my case…

Hur som helst. Man ligger lite i lä mot Ponnyadeln, och det är inte så konstigt. Det är väl samma sak med hockeypappor och tennisföräldrar, den som är insatt i något kan ju hjälpa sitt barn så mycket bättre.

Efter förra inlägget blev det en diskussion om dyra ponnyer och  räkmacka versus talang och god ridning, och visst, det där hör ju till. Ponnytiden är kort, och det ÄR en enorm fördel med en bra ponny. ”Du är inte bättre än din bästa häst” sägs det ju, och med tiden har jag insett att det uttrycket är mer sant än man kanske kunde önska. Ponnyadeln har vetat det hela tiden.

En fascinerande sak med Ponnyadeln är att de ofta tränar sina barn själva. Ibland när jag kommit i samspråk med någon av dem och frågat vad de har för tränare så säger de att de tränar barnen själva. Jag har slutat att bli paff nu, men jag blev det de första gångerna. För är det något jag misslyckats kapitalt med så är det just den saken -att träna ungen själv.

Jag är full av beundran för alla som klarar av att träna sina barn själva. Jag fattar inte hur de gör. Varenda gång vi har försök har det slutat i katastrof. 

Så här har det gått till:

Vi går till ridbanan. S börjar rida. Jag säger kanske något om att hon inte ska tänka för mycket på formen i uppvärmningsskedet, och redan där spårar det ur lite.

Vi försöker fortsätta, och det blir värre. Jag säger allt på fel sätt och S blir argare och argare och så blir jag arg för att hon inte kan ta en endaste liten sak som jag säger. Till slut är hon så arg att hon knappt kan rida. ”Titta inte på mig”!! skriker hon.

Och så går jag.

Japp. Så bra har det gått när jag försökt träna mitt barn. Vid det här laget har hon med råge gått om mig i ridningen. Så det är liksom inte så stor idé längre.

Jag hade nyligen förmånen att få sitta ner med två av Sveriges bästa dressyrryttare och prata en lång stund. De berättade bland annat att i Skåne är det ganska vanligt att föräldrar tränar sina egna barn, medan vi i stockholmstrakten där jag bor anlitar tränare i mycket större utsträckning. Kanske för att vi inte kan själva, eller för att vi bara gör som andra runt omkring oss gör?

Hur gör ni, alla ponnyföräldrar därute? Tränar ni era barn själva?

Jag ska avsluta med att säga att jag har min dotters medgivande att skriva det där om hur det kan gå på våra ”träningar”. Hon har läst det och skrattat åt det och sagt okej. Det kan vara lite humör mellan oss, men vi har en god relation och vi blir alltid sams efter våra duster.

/Ulrika