Våga vägra prylfixering

Oftast säger jag nej, för det är för det allra mesta onödiga saker. Då säger hon: jag kan väl få önska mig det i julkapp iallafall? Visst. Men ofta har grejen som var hett åtråvärd i somras hunnit falla i glömska när julen väl kommer. Vilket ju säger något om hur nödvändig den var.

Prylar, prylar, prylar. Suget efter dem verkar omättligt. Slugare marknadsföring finns väl inte än att skicka på framgångsrika barnbloggare grejer som de sen lägger ut på sin blogg. ”Jag bara ääälskar min nya…(pryl)… från (märke)”. Och så en selfie med prylen naturligtvis.

En rejält varierad garderob ska det vara, till både ponny och ryttare. Allt måste matcha. Man kan ju inte rida i en svart sadel med ett brunt träns, eller tvärtom. Nä, nä, nä! Lindor och skydd ska matcha schabrak, och kläder ska matcha hästutrustning. Helst ska mamma och pappa matcha också.  

Alltså, jag har noll komma noll tålamod med det här! Det är kris i hela världen och människor dör av svält, och upp växer en generation som är helt uppslukad av prylar och bling. Och av sig själva. Modehysterin har ponnyryttarna i ett järngrepp. 

Jag ska erkänna att jag drog mig för att gå in i mässhallen i Globen med tjejerna, för väl därinne kan inte ens en ängel till dotter låta bli att börja Vilja Ha. Redan i förväg hade jag planerat min manöver; vid första bästa lilla tjat skulle jag tappa bort mig i myllret och försvinna bakom en hylla. Och det gjorde jag också. Sen köpte jag yllesockor och Stallboken som jag gör varje år, och tog mig ut därifrån. Jag smet. Jag orkade inte.

Ett sånt huvudbry de har idag ungdomarna, med att få ihop alla outfits. Enligt fjortonåringen rider ”alla” med en hjälm för flera tusen kronor numera. Glöm den, säger jag bara, jag vill inte se den! Inte ens på bild.

Nej, jag har inget tålamod med prylfixeringen. Jag går igång. Jag börjar spotta och fräsa och håller värsta moraliserande brandtalen.

– När jag var i er ålder hade vi ETT träns och EN grimma! Ville vi byta utseende på pannbandet så lindande vi med plastband! Vojlockar sydde vi i slöjden! Ridhandskar fanns inte och vi red med Lovikkavantar! ryter jag med blossande kinder.

– Vad är Lovikkavantar? frågar de då.

Jag blir arg på så mycket. På konsumtionsmanin, på bristen på perspektiv, på reklam som riktar sig till barn.

När jag blir förbannad på det här kan jag bara för att jävlas klä på mig en röd jacka, sadla med orange schabrak och ta ett par lila fingervantar till. Som det är hål på. Mismatcha den svarta dressyrsadeln med ett brunt träns med pullarnosgrimma och sitta upp i jumpabrallor och gummistövlar. 

Jag är pinsammast i världen. För att jag kan.

– Neej mamma, du FÅR inte rida väg och se ut sådär! tjuter någon.

Puh. Det tar på krafterna att stå emot krafter som dessa. Och jag hade nog varit lika prylfixerad själv om jag var 14 år idag. Men jag måste ändå markera. Försöka bidra till  någon sorts perspektiv, även om det är rätt hopplöst. 

Det blir inga onödiga hästprylar som vi inte behöver under granen i år. Och därmed basta.