”Vi avelsnördar är ganska lika”

Två meningar i en bok om får satte i gång hjärnkontoret. Fick mig att inse att oavsett vilket djurslag vi håller på med, är vi avelsnördar oss ganska lika.

Så många timmar vi lägger ner på att bara strosa omkring i hagen och titta på föl och unghästar ur alla tänkbara vinklar. Funderar över vad som kan förbättras till nästa gång. Vilken hingst som kan tillföra det som detta föl saknar. Granskar 2-årsstoet – är hon inte lite väl jämn och harmonisk för sin ålder? Och hur sätter egentligen 3-åringen ner vänster fram i marken? Måste kolla bakifrån också när hon skrittar, inte bara titta framifrån.

Man har ju varit med ett tag. Vet att ”man får ta det man får” när man sätter föl till världen. Hur väl de än är planerade.

Kommer ihåg ojämna 1-åringar som vi helst velat gömma undan – älgliknande med för stort huvud, tunn hals, långa ben och oproportionerlig kropp. Hur de på något outgrundligt sätt sedan växt i sig, så att det blivit avelsdiplom och superlativ från domaren vid tre års ålder.

De mer jämna unghästarna däremot, harmoniska från fölstadiet och hela vägen uppåt, blir ofta för små. Nästan knytta, som en kubik, utan de åtråvärda långa linjerna. De får i regel mycket beröm av alla som ser dem som föl och 1-åringar. Men vid två års ålder har de växt klart och utvecklingen har stannat av.

Hästavel är en syssla för tålmodiga. Man har inte så många chanser att rätta till misstag i kombinationen sto och hingst, med ett år mellan avkommorna och ett begränsat antal föl som kan födas.

Som skribent har jag träffat många duktiga uppfödare och gemensamt för alla är att de har haft en plan. En plan för flera generationer framåt och en blick som lyfter över horisonten. Det räcker inte att tänka parning i första led.

En plan kan till exempel innebära att man använder en särskild hingst för att tillföra rejält benställ och hålla mankhöjden i schack; sparar ett sto ur denna kombination för att i nästa generation lägga på en gångartshingst. En trestegsraket innan alla komponenter kommit på plats. Eller att hitta rätt outcross efter att ha avlat på vissa blodskombinationer i flera generationer.

Boken jag läste heter ”Fårbondens dagbok” av James Rebanks, vars familj i 300 år har fött upp får som klarar det tuffa klimatet i Lake District. Han skriver:

”Duktiga uppfödare tillbringar mycket tid med att betrakta, studera och tänka. Det är det de gör när de bara tycks stå och stirra över en grind utan att göra någonting alls när man kör förbi dem på vägen.”

PS. Bästa sättet att lära sig mer är att titta på så mycket hästar som möjligt, i alla utvecklingsstadier. Försök se flera föl efter samma hingst medan de går med sina mödrar, då är det lättare att avgöra hingstens betydelse.

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten  publicerades första gången den 30 mars 2017 i Ridsports pappersutgåva.