”Vid inridning finns inte utrymme för att lära av sina misstag”

Jag brukar skoja om att min favorittyp av hästar är dem man får sitta kvar på. Det betyder inte att jag inte rider unghästar – tvärtom. Men jag gillar tanken på att när man väl tar steget att sitta upp, ska det vara avsevärt större chans att man sitter kvar än att man inte gör det. 100 procent säker är svårt att vara när man är första ryttare i sadeln, men 50/50 är inga bra odds.

Visst är det imponerande med Youtube-klipp på balansmirakel som sitter kvar på hästar som bockar runt. Men jag anser att hästen i möjligaste mån ska slippa hamna i ett läge där den gör sitt yttersta för att bli av med det läskiga på ryggen.

Det är av misstagen man lär sig. Men just vid inridning finns inte utrymme för att lära av sina misstag, det finns bara utrymme för att lära hästen. En rädd häst lär sig inget av det vi vill lära den – att tycka att det är roligt att bli riden, att lyssna på, förstå och ha förtroende för sin ryttare.

I höstas fick jag inblick i en verksamhet där inridningen gjordes på chans. Lite longering, sedan upp i sadeln och lika snabbt av igen. Efter flera försök med olika ryttare blev det tal om docka. Jag har aldrig hört talas om en häst som haft något nöje av rodeo. En unghäst som tappar sin ryttare blir ofta skrämd – självklart ett sämre utgångsläge för fortsatt utbildning. Det finns sätt att öka sannolikheten att stanna på hästryggen, så varför inte pröva dem?

Att sitta upp från en stubbe och hoppas på det bästa kanske fungerar den ena gången, men om det inte gör det och hästen blir skräckslagen, springer lös ut i skogen eller över en väg… Hur bär man sig då åt för att förbättra 50/50-oddsen?

Som beridare och unghästutbildare möter jag många olika hästar och slås gång på gång av hur mycket de skiljer sig åt i fråga om hur snabbt de tar till sig träning. Ibland är ytterligheterna otroligt tydliga. Från den osäkra som tog sex veckors invänjning till uppsittning, till den jämngamla som kom till ridning i alla gångarter på halva tiden.

Det handlar om att förbereda noga och arbeta konsekvent efter en beprövad modell. Att tillsammans med häst och medhjälpare ta steg för steg till ett läge där det inte är en överraskning att du sitter i sadeln. Med en tydlig modell vet man också när och hur man backar ifall det behövs.

Alla unghästar har rätt till en trygg utbildning.

/Louise Lindström 

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan. Texten publicerades första gången den 9 mars 2017 i Ridsports pappersutgåva.