Daniel Bachmann Andersen vill till världstoppen utan extrem ridning

För den danske dressyrryttaren Daniel Bachmann Andersen är målet glasklart. Han vill bli topp tre i världen. Inte genom spektakulär ridning eller genom att göra hästarna mer extrema, säger han, utan genom att bli bättre på det som vid första anblick kan se mindre ut: en lättare hand, en bättre sits, större precision och ett starkare band till hästen. 

– Jag har ett mål att bli bättre. Jag vill bli bland topp tre i världen. Jag har varit topp sju, topp tio många gånger, men jag vill bli topp tre. Då måste jag jobba med någonting. Och jag tror att om jag kan skapa ännu mer av det där bandet med hästen så blir det ännu vackrare. Där tror jag att jag kan bli en av de bästa i världen.

Det är stora ord, men han säger dem utan att tveka. Nu upplever han också att hästmaterialet och människorna runt omkring honom gör målsättningen realistisk.

– Jag har hästar nu och människor som supportar mig, som har samma vision om hur man kommer till världstoppen. Inte med hästshow, inte med flashy, inte med extremt, utan med bra ridning. Och med horsemanship på högsta nivå.

Mötet som förändrade

När det gäller horsemanship är det kanske framför allt mötet med eleven Sofia Ek som har fått honom att ompröva mycket. Han är hennes tränare, men hon har också påverkat hans syn på ridningen. Som hans hästägare är hon också delaktig i hans satsning mot OS 2028 i Los Angeles med hästen Flash Gordon. Daniel kommer regelbundet till Sofias gård norr om Stockholm för att träna henne och döttrarna.

Daniel återkommer flera gånger till ordet ”vackert”. Ridningen ska fungera, förstås. Hästen ska vara stark, utbildad och kunna utföra det som krävs på Grand Prix-nivå. Men för honom räcker inte längre bara det.

Det ska också se vackert ut. Och framför allt ska känslan vara den rätta.

– Det ska bli ett samspel. Hästarna ska ha ett bra liv utanför tävling och träning. De får vara ute i hagen, de går helst tillsammans, och vi försöker skapa ett helt speciellt band mellan oss och hästen.

Det är där han upplever att han och Sofia med familj har hittat varandra. 

– De har verkligen en annan ingång till att man ska kunna rida och ta hand om hästen mer på känsla. Det har gjort intryck på mig. Och tillsammans med mitt sätt att rida och deras sätt att tänka häst tror jag att det kan bli framtiden.

Tyskt system

Själv kommer han med erfarenheten från många år i sadeln och ett tyskt utbildningssystem i ryggen. Förändringen är inte bara filosofisk. Han säger att den syns i det dagliga arbetet.

– Jag har verkligen jobbat med min sits och mina händer och försöker bli ännu mer precis. Så att det ska bli ännu vackrare.

Han beskriver sig själv som en praktisk ryttare. En som får saker att fungera. 

Jag är inte perfekt. Men jag försöker varje dag hitta det bästa i mig så att jag kan bli bra nog för hästarna.

Perfektion är däremot inget han gör anspråk på.

– Ingen är perfekt. Jag är inte perfekt. Men jag försöker varje dag hitta det bästa i mig så att jag kan bli bra nog för hästarna.

Viktig förändring

Utvecklingen av synen på hästen ser Daniel Bachmann Andersen som en av sportens viktigaste förändringar.

– Hästsport är bra om man förstår hästen och sätter sig in i hur den fungerar mentalt och fysiskt. Hästen ska inte bara bli en sportutrustning. Det är en partner som man lär känna.

Vad är den stora skillnaden jämfört med tidigare? Vad har blivit bättre?

– Jag kan bara prata för mig själv. Vi har mycket bättre hästar nu och man kan bli så mycket mer känslig i ridningen eftersom hästarna har så mycket kvalitet. Jag har också utvecklat min egen ridning och tagit den till en ny nivå.

De senaste årens intensiva diskussion om hästvälfärd inom dressyren ser han i grunden som någonting positivt, även om tonen stundtals har varit aggressiv.

– Det var bra att det kom mycket fokus på hästvälfärd och ridning. Alla skulle liksom titta lite och säga: ”Hej, hur rider du? Hur har din häst det? Hur tränar du?” Allting skulle omprövas. Jag tyckte det var bra.

Men debatten har också varit ganska aggressiv, eller hur?

– Självklart är den aggressiv. Men jag tror att det behövdes. Alla måste ta sig samman om vi ska ha vår sport om tio år. Och den sporten ska bli så bra som möjligt.

För Daniel handlar det om att försvara sporten genom att förändra det som behöver förändras, snarare än att sluta leden mot kritiken.

– Jag älskar min häst, jag älskar sporten, jag älskar samspelet med hästen. Att känna en häst utvecklas och blomstra av självförtroende och sedan gå med lätthet – det är fantastiskt.

Han ser självbärighet och lätthet som en grundsten.

– Vi måste försöka komma dit där man kan ha en lätt hand och ge hästen möjlighet att komma ut och sträcka sig, nästan alltid när det är möjligt. Jag säger inte att det ska vara så exakt hela tiden. Men försöker man komma till en lätt hand och att inte bli fast, då är man på en bra väg.

Tycker du att man borde införa överstrykning i Grand Prix?

– Ja, absolut.

Familjeföretag i Danmark

Hemma i Danmark driver Daniel sin egen anläggning tillsammans med sin hustru Tiril, som har en bakgrund som dressyrryttare. Där finns omkring 20 hästar, men marken är begränsad. Det gör utevistelsen till en central del av planeringen.

– Vi har bara 3,7 hektar, och det går åt till hagar så att hästarna kan komma ut så mycket som möjligt. Vi rider på alla möjliga sätt, rider i skogen och tränar. Ofta lastar vi hästarna för att åka iväg och rida i bra terräng. Jag undervisar och rider kanske sju, åtta hästar nu.

Kan slappna av lite

Tidigare kunde han rida tolv hästar om dagen. Det var för mycket, konstaterar han.

– Och det var för många dåliga hästar. Det var inte bra nog. Men jag var tvungen av ekonomiska skäl. Jag kommer inte från pengar. 

I dag ser situationen annorlunda ut. Han behöver fortfarande få verksamheten att gå runt, men har fått möjlighet att vara mer selektiv.

– Nu kan jag kanske slappna av lite och rida sju, åtta topphästar. Sedan undervisar jag och säljer en häst någon gång ibland. Jag är inte hästhandlare, men någon gång måste en häst säljas för att jag ska kunna behålla en annan.

Hemma står tre 7-åringar som han beskriver som mycket bra – men en av dem har en särskild plats.

– De är alla olika, men väldigt bra – top, top. D’Angleterre är en av dem, och honom äger jag själv till hälften.

En annan av 7-åringarna ägs av en dansk familj och är inte tänkt att säljas. Den tredje är Sofia Eks häst, som ska vara kvar hos honom för fortsatt utbildning.

”Kommer att bli toppen”

På frågan om vilken som kan nå allra längst är svaret tydligt.

– För mig är det D’Angleterre (hingst f -19 e D’Avie-Florencio I) som kommer att bli toppen. Han har rätt mentalitet, gångarter, form, kapacitet, talang – allt. Och jag får själv bestämma över honom. Det är bra.

Är han en häst för topp tre i världen?

– Jag tror verkligen det.

Vad är hans största fördel?

– Han är inte den som kommer in och är flashy eller har stora gångarter. Han är bara praktisk. Hans bakben är alltid, alltid under honom. Han har sving, han har självbärighet, han går för en lätt hand. Han har en lycklig mun, lös nosgrimma, kommer tillbaka, kommer fram och koncentrerar sig. Han har liksom allt. Han ska bara bli stark nog.

Det är framför allt mentaliteten som imponerar. På en stor tävlingsplats tog den unga hästen miljön med en självklarhet som förvånade till och med ryttaren. Först när applåderna kom märktes en reaktion.

– Och ändå var hans reaktion bara en fråga: Vad händer? ”Det är okej”, sa jag och då var han lugn.

Där skiljer han sig från VM-hästen Flash Gordon (val f -14 e Fiderbach-Blue Hors Don Romantic, äg Sofia Ek), som är mer benägen att hålla kvar en reaktion.

– Flash släpper det inte så snabbt. Men D’Angleterre bara: ”Prisutdelning? Okej. Det har jag aldrig gjort förut. Inga problem. Det gör vi.”  Det är helt otroligt.

Mästerskapshästen

Om D’Angleterre representerar framtiden, är Flash Gordon hästen för nuet – och en tänkbar häst för de kommande stora mästerskapen. Men historien började inte som en given framgångssaga.

– Flash är mycket speciell. Han kom till mitt stall för ungefär ett och ett halvt år sedan. Han hade gått Grand Prix i Tyskland på 66–67 procent. Ägaren ringde och sa att de gärna ville sälja honom, och frågade om jag kunde rida honom lite inför försäljningen.

På filmer med hästen såg Daniel mycket som var intressant. Men också problem – en hel del spänning. 

Det visade sig att problemen var större än han hade räknat med.

– Jag kunde knappt rida honom uppför medellinjen. Han tittade så mycket och blev bara stel. De första två, tre månaderna tänkte jag att det här blir inte lätt. Jag trodde inte att jag skulle komma i mål med honom.

Första tävlingen, i maj 2025, slutade på omkring 65 procent.

– Det var hemskt. Han tittade och var så spänd. Jag kunde inte komma åt honom över huvud taget.

Gradvis förbättring

Men gradvis hände någonting. En månad senare försökte de igen. Då blev det 70 procent. Därefter 72 i Grand Prix Special.

Därefter kom den internationella debuten i december 2025, där Flash Gordon vann båda sina klasser på drygt 72 procent i trestjärnig tävling.

Sedan höjdes svårighetsgraden snabbt.

– Jag gick direkt upp i femstjärnigt och gjorde 73 procent i Grand Prix och 80 i kür.

Någonstans under den resan ändrades planen för hästen. 

– Det kom ett ögonblick när jag såg att han skulle kunna bli bra nog för att kanske komma med i laget till VM. Jag frågade ägarna om de kunde behålla honom för det. De sa ja, och vi hade faktiskt en deal.

”Hon sa: Gör det.”

Men efter tävlingen i Hagen kom ett högt bud.

– Jag insåg att det inte var bra. Jag var verkligen ledsen. Samtidigt förstod jag ägarna. Det var mycket pengar.

Då ringde han Sofia Ek.

– Jag beskrev hela känslan jag hade med hästen. Hon sa att hon skulle prata med sin man Daniel, och jag tror att de ringde tillbaka efter fem minuter och sa: ”Gör det.”

Det beslutet förändrade framtiden för Flash Gordon.

– Jag är väldigt stolt och tacksam över att det blev möjligt. Men vi har också ”committat” till varandra på det sättet i vårt samarbete.

Planen sträcker sig längre än nästa mästerskap. Om allt utvecklas som de hoppas ser Daniel framför sig att Flash Gordon efter OS kan bli en U25-häst för Sofias och Daniels dotter Elisa.

– Han är lite för stor för Sofia, eller ganska mycket för stor. Men Elisa har långa, långa ben. Jag tror faktiskt att det kommer att bli ganska bra.

Om man inte säger det högt så kommer det inte att hända.

Då kommer samtidigt D’Angleterre att vara nio år och redo att ta nästa steg. Där finns återigen den uttalade ambitionen. Den som han inte längre är rädd för att formulera.

Världstoppen.

– Det är planen. Jag har lärt mig att om man inte säger det högt så kommer det inte att hända.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 13/2026.