Webbchefen: ”Det är allt lite tröttsamt, hörni”

Du behöver inte rida den perfekta rundan. Du behöver bara vilja bli lite bättre varje dag.

Det säger Peder Fredricson i en intervju, och det låter ju enkelt. Men i praktiken är det ett av de svåraste åtaganden en ryttare kan göra. Att orka möta sig själv – och fortsätta, inte trots motgångarna utan tack vare dem.

Jag tänker på det när jag läser Peders resonemang om mental träning, visualisering, och vikten av att inte bara jobba hårt, utan smart. Det är klokskap från någon som vet vad det kostar att bli bäst – och vad det krävs för att stanna kvar där.

Samtidigt ser jag en annan rörelse i hästvärlden. Den sker långt från prispallar och är kanske inte alltid lika välformulerad. Men den är där – i varje ryttare som stannar upp och frågar sig själv: ”Är det här bäst för min häst?” Det är alla vi som går hem och testar bett, sadlar, träningsupplägg. Som kliver ur gamla vanor, går kurser, byter tränare, postar öppna funderingar i sociala medier.

När Isabell Werth, efter en svajig tävling, öppet reflekterar över vad som gick snett borde det vara en självklarhet att välkomna det. I stället möts även det,  liksom den krönika där undertecknad lyfte Werths reflektion,  av anklagelser om köpta lojaliteter.

Det är tröttsamt. Och det är så långt från det som framför allt våra hästar förtjänar.

För mitt i all,  och helt nödvändig, debatt pågår ett tyst arbete.

Det är inte perfekt, men det är på riktigt.

Det sker i vardagens klur. I varje ryttares val att se sig själv i spegeln – och göra om, göra bättre.

Resan, den som Peder pratar om i intervjun, handlar inte om att vara felfri.

Den handlar om riktning.

Det är där förändringen börjar. Och det som bär längst?

Uthålligheten.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2025.