Webbchefen: ”Vi kan ropa oss hesa om etik – men var drar vi gränsen?”

Just nu riktas blickarna mot Falsterbo Horse Show. Eller snarare: deras nya sponsor.

När nyheten kom att tävlingen fått en huvudsponsor med rötter i Förenade Arabemiratens kungahus, gick luften ur mångas Falsterbobubbla. Ridsporten älskar att prata om hästvälfärd, jämställdhet och etik – men när pengarna ska in, verkar källan mindre viktig.

Men låt oss vara ärliga. Det här är knappast första gången en sponsor skaver. Svenska Ridsportförbundet hade i åratal en av världens största vapenleverantörer som sponsor – även för ungdomslandslagen. Skavde inte det någonstans?

Samtidigt pågår en annan förändring. Från 2026 lanseras en tre veckor lång vårtour på Al Shaqab i Qatars huvudstad Doha – och den lär locka många av dem som annars väljer Spaniens solskenstourer. Med en prispott på över 110 miljoner kronor blir flygbiljetten plötsligt en bra affär, även för en bredare skara ryttare och team.

Och detta är ingen slump. Arabvärldens kapitalinjektion i ridsporten är en del av en större strategi. Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har en lång hästtradition, men deras satsningar på hoppning och dressyr handlar om mer än passion – de vill positionera sig som maktspelare i sporten.

Det är också en del av en bredare trend där sport används för att polera bilden av länder med ifrågasatta mänskliga rättigheter – sportswashing. Samtidigt lyfts jämställdhet och kvinnors rättigheter fram i sponsorsammanhang, trots att vissa av dessa länder inte ens ger kvinnor fulla medborgerliga rättigheter. Fem-washing? Kanske.

Så här står vi, mitt i ännu en debatt där ridsportens höga ideal kolliderar med verkligheten. Vi kan ropa oss hesa om etik och moral, men frågan är: Var drar vi gränsen? Och har vi ens någon?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 4/2025.