”Jag skulle aldrig sälja min själ till djävulen” – Falsterbos nya sponsorval får ridsportprofil att gå i taket

Jag är i dag lättad över att jag i stort sett har hoppat av ridsporttåget. Beslutet från Falsterbo Horse Show är extremt i mina ögon, och aldrig tidigare har det varit så tydligt vad tävlingarna egentligen handlar om:

Pengar.

Visst är pengar viktiga för en arrangör, men att ta in Al Shira’aa och dessutom byta namn till Al Shira’aa Falsterbo Horse Show passerar alla moraliska kompasser för mig.

Hur detta rimmar med ridsportens utmaningar och en publik bestående av unga kvinnor är obegripligt.

I slutändan är det bara ett fåtal ryttare som kommer att gynnas. Priset för detta är oerhört högt i förhållande till deras glädje. Pengarna de får kommer från ett land ökänt för sitt kvinnoförtryck och en djursyn som är ljusår från vad jag kallar horsemanship.

Hur detta rimmar med ridsportens utmaningar och en publik bestående av unga kvinnor är obegripligt. Just nu, i det spontana chockskedet som jag och många andra befinner oss i, känner jag bara tacksamhet över att slippa vara en del av arrangemanget.

I ärlighetens namn skulle nog alla svenska arrangörer behöva stöd från arabiska prinsessor för att täcka mellanskillnaden mellan vad marknaden vill betala och vad det kostar att arrangera tävlingar och driva anläggningar.

Men jag skulle aldrig sälja min själ till djävulen. Trots att jag älskar bra evenemang och roliga fester.

Hur rättfärdigar man dessa pengar inför de unga tjejer som besöker Falsterbo varje år?

Efter 20 år som tävlingsarrangör, med lika många år av sponsorjakt, vet jag hur svårt det är att säkra hållbara samarbeten. I mitt entreprenörskap har det alltid varit avgörande att arbeta med företag som jag vill förknippas med. Det skapar balans och utdelning för alla.

Därför går detta för mig långt över en moralisk gräns. Hur rättfärdigar man dessa pengar inför de unga tjejer som besöker Falsterbo varje år, inför andra partners och ett förbund som arbetar för bra horsemanship?

Planeringen för de fina unghästar jag har kvar blev plötsligt enklare. Jag misstänker att fler än jag i år kommer att föredra jordnära familjefester och trötta läktare med en svettig toast i pappservett.

Mina framtida stjärnor lever numera i lösdriftsflock med blandade åldrar och rids mest i skogen. Jag känner att detta år blir en dealbreaker de lux för ridsporten.