”Har vi glömt bort kärleken till hästarna?”

Året var 1993. Inför min första ridlektion hade jag förberett mina jeans med svart märkpenna, ett försök till hemmagjorda halvskodda ridbyxor. Det såg förmodligen inte klokt ut, och funktionen som hel- och halvskodda ridbyxor har, var såklart obefintlig. Märkpennan var ju inte magiskt. Men vad gjorde det? 

Lukten i stallen, den där första ridlektionen, jag visste att jag var fast. Sju år gammal och jag visste vad jag skulle ägna stor del av mitt liv av, redan då.

Stallet var väl i dagens mått, fallfärdigt. Lektionshästarna, mer vilda än tama. Säkerheten, i det stora hela, obefintlig. 

Men jag älskade det.

Alla fick hjälpas åt. På en liten ort var det sällan lektioner varken före eller efter vår. Vi borstade hästarna till perfektion, flätade manar, ledde ut dem i hagen och mockade deras spiltor och boxar.

Var det för kallt ute, hade vi teori, för ridhus fanns inte då. Teori var det tråkigaste, vi ville ju putsa på hästarna. Vilket vi också fick sen. Vi gjorde namnskyltar, köpte färgkoordinerade borstar, flätade pannband åt dem. De dagar vi inte hade möjlighet att pyssla med hästar, läste vi om dem. Spelade spel om dem. Såg filmerna om dem. Vi prenumererade på Pollux, Min Häst, Wendy och slukade allt i hästväg.

Men tisdagar var den bästa dagen på hela veckan.

Att få den vilda, bångstyriga hästen att galoppera på volt utan att åka av en enda gång, det var en obeskrivlig känsla av framgång. En känsla jag sällan känner nu, som vuxen. Att ramla av var aldrig ett problem eller en rädsla. Upp i sadeln igen och hundra gånger ska man åka av innan man är en riktig ryttare. 

Så jag antar att jag var det, då, en riktig ryttare. 

Jag kanske var en av de sista, som aldrig hann skämmas över sina ridjeans, aldrig skämdes över att låna hjälm från ridskolan, aldrig skämdes över min favorithästs ras, aldrig skämdes över mina avåkningar, aldrig skämdes över obefintliga prisrosetter.

Jag älskade allt. 

Sen hände något i hästvärlden. Och jag gissar att det inte bara hände på min ort, utan i det stora hela. 

Ridlektionerna blev mer prestationsfyllda, ridkläderna hade plötsligt märken, hästarna var av ”finare” raser och allt det där som hörde till, hästskötseln, försvann.

Det putsades inte på hästarna efter lektionerna längre, den där stunden man hade tillsammans, för att tacka för en bra ridtur och utvärdera vad vi kan förbättra, tillsammans, du och jag, hästen.

Det behövdes inte längre, för nästa ryttare väntade på att få hoppa upp i sadeln, man bara gav tyglarna vidare.

Och åkte hem.

För någon hade redan mockat alla spiltor och boxar. Inget hö behövde fyllas. Man var överflödig. 

Ridningen var det enda som räknades.

Och där någonstans dog min tjusning ut. I många år.

Men vi vet ju. En gång hästtjej, alltid hästtjej. Och hästtjejer behöver hästar. Och hästar behöver hästjejer (och hästkillar).

Så jag skaffade några stycken. Och ingen av dem går för mig att rida på. Vilket aldrig varit en bekymmer, för jag får putsa på dem hur mycket jag vill.

Jag flätar deras man, och pussar deras lena mular. Jag sliter med fryst hö på vintern och oroar mig för fång under sommarbetet. Jag läser på och lär mig än en gång om hästhållning och kommunikation. Jag fyller deras vatten, mockar deras lösdrift och färgkoordinerar deras borstar.

Jag är snart 40 år och är som lyckligast i min hästhage, bland mina oridbara hästar. Här finns ingen prestation, inga märkeskläder och inga fina stamtavlor. Bara vi. 

Och jag oroar mig. För hästintresset som det ser ut idag, vart är det på väg? Vem ska mocka, fylla på hö, oroa sig för fång, borsta hästarna blanka och tacka dem för allt, när så få verkar få chansen att lära sig det på ridskolan? 

Kommer det genuina hästintresset dö ut? För ridning, den kan man ledsna på. Men är du genuint hästintresserad, ledsnar du aldrig på hästarna.

Om det där genuina intresset aldrig får möjlighet att utvecklas, vem ska då stå i snöstormen och dra lös hö från en frusen höboll? Vem ska då skotta spån tills svetten rinner? Vem är det som ska laga hagarna, med lervälling upp till knäna? Vem ska göra allt som krävs och lite till, vem kommer älska dom så mycket att inget arbete känns viktigare?

Och jag undrar: om vi fortsätter så här, och ridningen tillslut är det enda väsentliga, vem ska då, i framtiden, ta hand om hästarna, som ingen kan rida?

Anna Andersson, hästägare