Williams starka ord till Erik – och alla som kallats fel: ”Fortsätt vara du”

Apropå Eriks bakutspark till alla haters.

När jag var liten kille på den östgötska slätten fanns det landsbygd och tätort.

I tätorten fanns tätortskidsen. De höll på med skateboard, fotboll och ishockey, spelade dataspel och hade farsor som grillade hela tiden och tvättade bilen och mammor som rökte gula Blend Light under fläkten.

Farsorna rökte ”Johnnyglitter utan tuss”, John Silver utan filter.

De kidsen luktade sköljmedel och Axe Africa och var alltid nyklippta.

Jag växte upp på landsbygden.

Där fanns det två sorters kids.

Kids nummer ett: motorkidsen. De flesta var killar. En del hade eget garage hemma, andra hängde hos dem som hade. De började med cyklar, fortsatte med mopeder, folkrace och EPA-traktorer och därefter rally och så vidare. Motorstadion Mantorp Park låg precis i närheten.

Kids nummer två: hästtjejerna. Ja, som det heter, TJEJERNA. En del hade egna stall och gårdar, andra hängde i någon annans stall.

Vilken grupp tillhörde jag?

Jag hade en liten rysk Stella-minimoped, som verkligen INGEN annan hade. Jag hade fått köpa den billigt av min ryttarkompis Katrin Norling, som just hade tagit körkort. Den körde jag olagligt, dessutom med ridhjälm.

Så, ja. Jag var inte direkt ett självklart inslag i motorkidsens garage.

Hästtjej var jag ju inte heller, eftersom jag var kille.

Men hästtjejerna var snälla mot mig och det blev naturligt att jag kände en tillhörighet där.

Men till det som föranleder den här texten. Min känsla av tillhörighet i skolan och bland kompisarna var alltid lite tveksam. Så vad var min medicin mot det?

Stallet.

Jag hängde i stallet, ett litet, litet stall med två boxar som min mamma hyrde av grannen. Sedan red jag och mina vänner Malin, Annzo, Emelie och Ingrid ut på långa ritter i naturen som omgav oss. Ibland var vi ute jättelänge.

Då trodde jag att det var självklart att jag förtjänade det eftersom jag var apart. Jag skämdes så mycket att jag aldrig berättade om det.

Men mestadels hängde jag faktiskt där helt själv och red långt ut med ponnyn. Känslan av att bara vara ensam i tystnaden i stallet, på den tiden utan mobil och utan andra människor omkring sig.

Vetskapen om att ens klasskompisar hängde mycket i ”stan” påminde mig ibland om att jag inte riktigt tillhörde någonting. Många dumma kids i skolan kallade mig allt möjligt på grund av mitt särintresse.

Jag blev slagen hårt en gång. Misshandlad, förstod jag många år senare.

Då trodde jag att det var självklart att jag förtjänade det eftersom jag var apart. Jag skämdes så mycket att jag aldrig berättade om det.

Det där lilla krypet till känsla har funnits kvar och sporrat viljan att bli ännu mer av det jag redan var.

Nörd på det här.

Många år senare förändrades allt. Plötsligt ville alla vara med mig (!?). Jag hade blivit populär eftersom jag hade fått skills på det här. En märklig, nästan omättlig känsla av välbehag.

Ensamheten i stallet gav mig plötsligt en familj, en lön, en bil och en fullständig försörjning.

Våren 2025 drabbades jag, typiskt nog och väldigt oturligt – de flesta andra skador en ryttare får är enligt min åsikt ganska självförvållade – av en aggressiv bakteriell infektion i ryggraden. Den frätte sönder mitt skelett och förlamade mina ben och de funktioner som gjort det möjligt för mig att utöva mitt yrke: att träna hästar.

Nu, snart ett och ett halvt år och ett 1 700 gram tungt implantat av titan och kobolt senare, är jag på bättringsvägen. Men jag är fortfarande strikt sjukskriven och får inte lyfta någonting.

Under det här året kom den där känslan tillbaka.

Känslan av att inte tillhöra.

Några av mina vänner och Anna (Freskgård, red:s anm och sambo) har varit avgörande för att jag mentalt och känslomässigt inte skulle drunkna i den.

Att bära på en sådan känsla, som leder till att man hittar sin grej, som i sin tur omvandlar utanförskapet till tillhörighet, är en resa som är svår att beskriva med ord.

Vetskapen om att känslan kan komma och gå kallas erfarenhet. Och den får man först efter att man hade behövt den.

Till alla er som tvivlar och blir kritiserade av dumma människor för hur ni är, vad ni gör eller hur ni vill vara: använd den kraften till att stå ännu starkare.

Som Kjell Höglund sjunger i Genesarets sjö:

”Rötterna blir starka när det blåser.”

Erik, du ska fortsätta vara du!

Sommarhälsningar
William Nilson Fryer
Hästtränare