Webbchefen om föllyckan som dröjer sig kvar

Jag har bara fått uppleva det en enda gång – att vänta, vaka och till slut stå där med ett alldeles nyfött föl. Det var magiskt. Också liiite svettigt. Men mest magiskt.

Sedan dess har varje vår en ny sorts glädje. Sociala medier fylls av bilder och filmer på vingliga ben, små galet gulliga mular och hovar och spända uppfödare. Det finns en särskild energi i den tiden – hoppfullheten, drömmarna, framtidstron. Men också något annat, något som faktiskt gör mig lika rörd som de där nyfödda liven: hjälpsamheten.

För det är också då man ser den sanna styrkan i hästvärlden. När det kör ihop sig – ett sto som får komplikationer, ett föl som inte vill dia – då mobiliseras folk på nolltid. Telefonkedjor, boxar som lånas ut, ston som ställer upp som ammor. Det är vackert. Och det är viktigt.

Sedan kommer hösten. Luften blir krispigare, kvällarna mörkare. Leran börjar till och med återvända lite här och där… Men föllyckan – den lever vidare. För flera av de där vårfödslade drömmarna syns nu igen, lite längre i benen, lite rakare i kroppen. På fölbedömningar runt om i landet möter vi dem. Vi på Ridsport rapporterar från plats till plats, föl efter föl. Det är som att följa en bok med flera kapitel, där varje bedömning är en fortsättning.

Alla föl visas förstås inte. Det finns många skäl till det. Men vi är nyfikna. Hur tänker du? Vad avgör om du visar ditt föl eller inte?

Berätta för oss – vi lyssnar gärna. Mejla till tips@tidningenridsport.se

För om ingen berättar varför, hur ska vi då förstå vad som krävs för att fler ska vilja visa upp sin uppfödning? Svensk avel är beroende av både öppenhet och utvärdering – inte bara fina bilder i flödet. Så låt oss prata om det. På riktigt.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2025.