Fräcka fracken

Jag tänkte idag bjuda på två historier om frackar som jag har fått mig till livs, bara för att ni skall förstå hur jäkla speciellt det egentligen är.

Den första historien hörde jag för några år sedan. Den berättades av en kvinna runt de fyrtio. Jag vill redan nu poängtera att hon faktiskt är vid sina sinnens fulla bruk och även i övrigt är vid helt sunda vätskor, även om nu den här historien kanske kommer att ge er en liten annan bild än just det. Själv tycker jag mest att det är något sött över hela historien.

Vid den här tiden så tävlade, vi kan kalla henne för Alva, dressyr på en nivå av LC och ibland LB. Men för att ha ett mål med sitt tävlande så gick Alva och köpte sig en frack. En dag skulle hon ju tävla i den där, och då kunde man ju lika gärna köpa den nu, så den fanns till hands när det väl var dags. Jag upprepar, när hon berättade det här så tävlade hon i en LC:1.

Alva insåg ju att det var ganska många år till den där fracken skulle komma till användning i ”skarpt läge” så att säga, men hon ville så gärna pröva den och känna hur det kändes så en lördag kväll så tog hon på sig sin frack, sin hatt och satte på sig ett knallrött läppstift och sen så ”red” hon en Grand Prix hemma i vardagsrummet på en sopborste. Jag inbillar mig att det är enklare att få en sopborste att byta i varje, än vad det är med en riktig häst.

Den andra historien hörde jag bara för några veckor sedan. Det var en härlig kvinna som berättade för mig att hon hade hittat en frack i Falsterbo som var så billig att hon bara inte kunde låta bli att köpa den. Den satt dessutom som en smäck på henne. Sagt och gjort, hon köpte fracken, och när hon berättade för sina vänner som var med så trodde de att hon hade fått solsting i hettan på tävlingsplatsen.

Även den här kvinnan kom på ett sätt att använda sin frack på ett annat sätt än på en dressyrtävling sittandes i sadeln. Hon överraskade helt enkelt sin man genom att servera maten vid middagen iklädd sin frack. Han tyckte att det var väldigt trevligt att få maten serverad av en sådan uppklädd kvinna berättade han.

De här historierna får mig att börja fundera över om även jag kanske skulle gå och köpa mig en dressyrfrack. Det verkar ju faktiskt vara ett ganska praktiskt plagg. Till exempel så kommer vi snart att komma till den där helgen på året då vinterdäcken måste bytas på bilen. Jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt, men kanske blir det mycket roligare om jag gör det i min nya frack? Risken är väl att grannarna ringer psykakuten och de kommer och hämtar upp mig och sätter på mig en ”vit frack som man kan krama sig själv i istället”.

Jag kan också tänka mig att använda både en frack och en hög hatt när man skall gå på ett derby i fotboll. Om man riktigt vill passa in så kan man ju brodera på ett emblem för sin egen klubb på bröstfickan på fracken. Risken är väl förstås att man åker på en propp av de ociviliserade puckona till fotbollshuliganerna, men man kommer ändå att blöda med stil, så länge som man behåller fracken på!

Om vi nu kunde få Rolf-Göran att vinna Jerringpriset genom att gå samman och rösta, så kan vi kanske också skapa ett helt nytt mode. Om vi alla börjar bära en dressyrfrack i tid och otid så kanske fler kommer att hänga på? Tänk er en nattklubb med ett böljande dansgolv där alla, både killar och tjejer dansar i hög hatt och frack hela natten lång. Det hade varit en syn att minnas!