Hur min bilkrasch räddade elitsatsningen

Jag har tidigare nämnt att vi hör till dem som egentligen inte har råd med den här sporten. En elitsatsning i fälttävlan kostar ungefär som en lyxigare jullovsresa tlll Thailand för en fyrabarnsfamilj. Minst. Per år. Och då har jag inte räknat med vad ponnyn eller hästen i övrigt kostar att bara ha.

Någon thailandsresa har vi inte varit på, inte ens innan vår dotter råkade hamna ponnyeliten, vilket vi faktiskt var helt oförberedda på. Vi ba ”oj då”.

I alla fall. Det var en snöig söndagsmorgon för några veckor sedan. Jag var på väg till mitt extrajobb och det låg 5-10 centimeter halvsmält snömodd på den frusna vägbanan. Jag har aldrig varit med om ett värre väglag, det var som att köra runt i isglass.

Det gick inte ens särskilt fort. Jag uppskattar att jag körde minst 20 km långsammare än jag brukar på den där vägen som jag kört tusentals gånger. Jag hade just pratat med min chef i telefonen när det bara släppte under däcken.

Jag fick sladd och det blev en våldsam sicksacktur över vägbanan. Jag hann uppfatta att det kom en bil emot mig i andra filen som jag nu åkte in och ut i. Sen såg jag bara diket komma farande mot mig. Så smällde det och gick runt. ”Ska jag också dö här?” hann jag tänka. Just den här vägsträckan har nämligen skördat åtskilliga liv.

Men jag dog inte. Jag satt som en smäck i säkerhetsbältet. När bilen slutade kana låg den på sin vänstra sida och jag var rädd att den skulle tippa över och lägga sig på taket, men det gjorde den inte. Plåten knycklade sig, det lät som när man trycker ihop en läskburk. För ett ögonblick var jag rädd att bilen skulle börja brinna, men sen tänkte jag att det nog bara är i filmer som bilar börjar brinna.

En tjej som legat bakom mig på vägen kom och knackade på rutan. Jag hade hennes stövlar i ansiktshöjd. Sen kom en ung man också. De fick upp passagerarsidans bildörr och hjälpte mig ut. ”Jag måste till jobbet” hörde jag mig själv säga, och så skjutsade tjejen mig till kontoret.

På vägen mötte vi två brandbilar, en ambulans och en polisbil med blåljusen på. ”De ska nog kolla hur det är med dig” sa min räddande ängel i förarsätet. Jag skämdes -en samhällsinsats för mig, och jag bara drog.  

En bekant ringde räddningsgänget och sa att jag var okej. Sen gick jag och jobbade i totalt åtta timmar. Det var flera som sa att jag inte borde det, och det är möjligt att det var dumt, men jag kände att det var bättre för mig att fortsätta göra saker, inklusive köra bil -upp i sadeln igen liksom. Vi är väl alla olika, så gjorde jag.

Under veckan som följde kände jag mig lite mörbultad, och jag hade nog någon liten chock ändå för jag hade helt och hållet tappat bort en dag i minnet. När fredagen kom var jag helt bombsäker på att det var torsdag.

Så kom ett utlåtande från försäkringsbolaget. Det skulle kosta mer än bilens värde att försöka laga den. Ingen idé alltså. Den hade ändå gått rätt många mil och skulle säkert snart börja gå sönder ändå. Vi valde att få ut pengar istället. Amen strålande; en tredjedel gick raka vägen in på tdb.

Det var tur i oturen att det inte var vår dragbil som smällde. Då hade vi fått det jobbigt. Men hur som helst. Vi förlorade en bil, men vi fick loss en liten slant.  Saga tycker inte att jag är så bra på att se det positiva i saker, men ibland kan jag 🙂

Nu håller vi på och lär oss att leva med bara en bil, vilket kan vara lite knöligt när man bor som vi. Men vi har en fyrhjuling som man kan ta till mataffärn. Och några cyklar som vi ska laga. Och det finns ju bussar, även om det  bara går någon i timmen och är lite komplicerat att köpa biljett nuförtiden.

Värre saker har väl hänt än att en familj ska klara sig med bara en bil.

Nu blir det vår och snart slipper vi snö och is, men även på isfria vägar gäller det att köra försiktigt. Och ha ALLTID säkerhetsbältet på! Hade jag inte haft det hade världen kanske varit en ponnymamma fattigare nu.

/Ulrika

PS Kommentera gärna, men håll en hövlig ton. Inga dömande påhopp, tack.