Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus: Hästfolk – i behov av vett och etikett

Jag minns med vilken förundran jag återbekantade mig med hästvärlden efter mitt långa uppehåll. Jag hade flyttat ut på landet från innerstan. Inte inte ens fyra mil, men det blev en rejäl kulturkrock.

Det var en enorm glädje att börja om med hästar. I början. Först gick jag på ridskola. Där var folk rätt normala. Det var ett par år senare när jag köpt egen häst som kallduscharna kom. I privatstallen var det tuffa puckar. Det fanns en märklig kantighet, en prestigekänslighet, hierarkier och revirtänk. En del hästmänniskor tycktes liksom sakna spärrar för vad de sa och gjorde.

Jag minns några av de första smockorna. Tränaren jag red för i början var brutal. Hon sågade min nyinköpta häst jäms med kotorna. ”Hon har pissdålig skritt, pissdålig trav och pissdålig galopp. Hon kommer aldrig gå mer än Lätt A” sa hon. Jaha, tack så mycket! Vad kul att rida för dig! Riktigt så illa var det inte med gångarterna. Tränaren var sur för att jag avböjt att köpa en häst som hon skulle förmedla.

Sedan var det annat jag tyckte var konstigt, som att folk ofta inte hälsade när man kom in i ett stall eller ridhus. Mobbning och barnslig själviskhet fick mig att undra om vuxna människor automatiskt regredierade till högstadienivå när de tog på sig stalljackan.

Ja, i stallen var det som om vissa gick i åttan på nytt. På ett ställe fick jag se två vuxna människor stå och skrika åt varandra på en gårdsplan, och tänkte vad ÄR detta? I stallen gällde tydligen inte samma umgängesregler som till exempel på arbetsplatser. Jag har iallafall aldrig sett två arbetskamrater stå och skrika åt varann.

Och på nätet! Där tappar ju somliga hämningarna totalt. Det är bara att läsa kommentarer i hästtrådar, eller efter bloggar som denna. Folk kan verkligen gå igång på ingenting. Jag har stängt av aviseringarna till vissa hästgrupper på Facebook på grund av diskussionerna.

Under mina tio år i inackorderingsstall och kollektivstall åkte jag mer än en gång hem med tårarna rinnande. Maken fattade ingenting: skulle det inte vara kul det här med hästar? Jag tvingades utveckla en hårdare hud, började bita ifrån och sätta gränser. När man kommer in i en tuff kultur krävs en viss anpassning om man ska kunna överleva i den. Kanske blev också jag kantig och hård. Jag blev en del av hästkulturen, på gott och ont.

Jag tror inte jag behöver säga mer. Jag tror de allra flesta vet vad jag menar. Och jag hävdar inte att ALLA hästmänniskor saknar hyfs. Jag känner många supertrevliga.

Men många gör det. Saknar hyfs. Vanligt jäkla folkvett faktiskt. En gång när jag var arg skrev jag en vett- och etikett lista för stall och hästfolk. Den som vill kan läsa den HÄR.

Ta hand om er! Och var snälla mot varann.

/Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus

(Nu går Ponnymamman på lite ledighet vilket innebär att detta är sista inlägget på ett tag)