Steve Guerdat: ” För mycket pengar i ridsporten”

Det enda de pratar om är miljoner, miljoner, miljoner, säger Steve Guerdat.

Vi sitter i solen i Falsterbo och talar om Global Champions League och den nystartade konkurrenten Premier Jumping League. Steve Guerdat dras med en förkylning, men det hindrar honom inte i ridningen – det är bara rösten som knastrar lite. Ändå bjuder på ett långt samtal med många tankar om sporten.

– Jag skulle föredra att prata om hästar, hästägare och hur vi ska förbättra sporten i allmänhet, inte bara hur vi ska dela ut miljoner.

Kuperad mark räcker

Efter nationscuptävlingen som reds i Falsterbo dagen innan talades det en del om att vissa hästar inte orkade fullt ut i båda de stora rundorna. 

Hur gör du för att bygga upp styrka och uthållighet hos dina hästar?

– Det gör jag inte.

Svaret förvånar, då jag framför mig har en mästerskapsryttare som förhoppningsvis ska leverera fem felfria rundor på raken i Aachen om några veckor.

– Men jag har turen att det är mycket kuperat på min gård, fortsätter Steve.

– Även om vi så bara promenerar med hästarna rör de sig aldrig på platt mark. De går uppför och nerför backar. Det ger dem en viss styrka.

Det är lätt för dem att hoppa 1,60. Hästarna använder inte mer än femtio procent av sin kapacitet. 

– Men jag tror också att vi överdriver det här med styrka och power i hoppning. Det hästarna behöver göra kräver inte så stor ansträngning av dem. Det är lätt för dem att hoppa 1,60. Hästarna som gör det här använder inte mer än femtio procent av sin kapacitet. 

– Jag själv kan inte hoppa 1,60, men jag kan hoppa en meter och det är lätt för mig. Hästen kan hoppa två meter, så för den är det lätt att hoppa 1,60. Att galoppera i en och en halv minut inne på banan, med det hjärta och de lungor de har – då använder de inte ens tjugo procent av sin kapacitet.

– Så att hoppa är inte svårt för hästarna och att hoppa två rundor är inte anstängande. Om de är oerfarna kan de ha lite problem på vägen och de förstår inte alltid varför de ska gå två rundor på samma bana. Men jag tror inte att de inte är starka nog.

– En sak jag kan se är att när man har två rundor och kanske tar fem eller sex språng på framhoppningen – så kan man se andra ryttare som tar 12, 13 och ibland ännu fler. Sen kommer de ut och säger ”min häst är lite trött”. Om du hade nöjt dig med fem språng hade den kanske inte varit så trött? 

– Med erfarenhet och mer självförtroende lär man sig att man inte behöver vara duktig på framhoppningen.

Tråkigt med vanliga hinder

– I dag kan du se att ryttarna är i bättre form än vad de var för trettio år sedan. Men även då kunde hästarna hoppa två rundor. 

Steve berättar att han inte rider dressyr eller särskilt mycket markarbete med sina hästar. Han ägnar inte heller mycket tid åt att hoppa hästarna på ridbanan.

– Vi hoppar inte särskilt ofta. 

Han jämför hästen med sig själv.

– Jag tycker själv att det är tråkigt att hoppa ett vanligt hinder hela tiden. Hästen kan inte berätta om den är uttråkad, men om jag har tråkigt har den garanterat också det. Däremot gillar jag att hoppa naturliga hinder – stockar, häckar, murar – för att hästen ska ha roligt och för att kroppen behöver vänja sig vid att hoppa.

Sällan mer än 1,30

Inför en tävling kan Steve ibland använda en liten bana eller en liten kombination hemma. 

– Jag hoppar aldrig högt, sällan över 1,30. Jag får aldrig ut någon användbar erfarenhet av att hoppa hemma. Du kanske lägger upp en kombination med fyra långa språng eller fem korta hemma och hästen hoppar super. När du sedan kommer till tävlingen är allt helt annorlunda – det är en grop i marken framför hindret, reklam på den ena sidan och en vattenmatta på den andra och avstånden är helt annorlunda. Det blir något helt annat än hemma.

– Och om hästen då behöver göra ett misstag så är det en del av processen. Jag låter hellre mina hästar göra ett misstag på tävlingsbanan än hemma. De smarta hästarna gillar inte misstag och när de gör dem, så lär de sig av det. När de kommer in på banan nästa gång så vet de ”Jag gjorde det misstaget förut, så nu vet jag hur jag ska göra bättre”.

– Om hästarna är för vassa när de kommer in på banan och aldrig gör misstag där när de är unga, har jag känslan av att de inte lär sig lika mycket.

Jag antar att också anspänningen och energin är annorlunda på tävling?

– Helt annorlunda. Galoppen är annorlunda, energin är annorlunda.

Förbereder i Dinard

Hur kommer du att förbereda Dynamix inför VM i Aachen?

– Nu efter Falsterbo är Dynamix ledig i två veckor. Sedan åker hon till Dinard, som är två veckor innan VM. Där kommer hon troligen att hoppa Grand Prixen. Det är en bra bana eftersom den är svår, lite kuperad. Det är väldigt bra för att jobba på hästens balans. Det kan lätt bli en rivning och det är inte så dumt inför en viktig tävling. För mig är det den bästa förberedelsen, att hoppa en stor klass på en svår bana, i stället för att hoppa för ingenting hemma.

– Sedan får hon tio dagar hemma med vila och lite lättare arbete innan vi reser till Aachen.

Steve menar att allt spelar roll. 

– Det är som ett pussel där du behöver ha många olika bitar. Du hittar små saker överallt som du förbättrar, det är det som gör det så intressant.

Mer pengar är fel väg

Pengar är ständigt en fråga inom ridsporten. Men enligt Steve är föreställningen att sporten behöver mer prispengar för att växa helt fel väg att gå.

– Vi har så mycket pengar redan, vi är nerlusade med pengar. En sponsor ger normalt ett värde jämfört med vilken intäkt de får tillbaka. Det är därför fotboll, tennis eller golf har mycket pengar – de kan sälja tv-rättigheter dyrt och då kommer de stora sponsorerna. Så är det inte i hoppsport, och det är inte ett stort problem.

Han vill hellre jämföra med idrottare i andra, mindre kommersiella sporter.

– Det finns inga idrottare som spenderar så mycket tid på träning som vi gör, men andra idrottare tränar mycket hårdare än vi gör. De pressar sig varje dag till gränsen av vad de klarar av, och de får ingenting. Vi är redan väldigt lyckligt lottade, och jag tycker inte det är rätt att tro att vi behöver mer pengar för att sporten ska växa.

Mer tillgängligt

Vägen till en större och växande ridsport går inte via stora prissummor, menar Steve, utan via tillgänglighet.

– Vi behöver hjälpa ridskolor, vi behöver hjälpa barn som vill börja rida. När den basen blir starkare, då är det dags att prata med sponsorer och säga: Så här många människor vill komma till tävlingen, så här många biljetter sålde vi – nu kan vi prata nytt kontrakt och mer pengar.

Han har ingenting till övers för de penningstinna tävlingar där prisborden dignar medan publiken lyser med sin frånvaro.

– Vi kan se så många tävlingar som spenderar mycket pengar men där det är tomt runt omkring – tomma läktare. 

”EM var hemskt”

Ja, när vi sågs här förra året var du inte så positiv till att resa till EM i A Coruña. Hur blev det, tyckte du?

– Det var hemskt. Hemskt för sporten. Visst, själva sporten var bra. När du har bra ryttare, bra hästar, då har du alltid bra sport. Men sporten var inte bra för att tävlingen var bra. Tvärtom, tävlingen hade noll atmosfär, det var kanske tusen personer i publiken. Det är inte bra för vår sport.

Folk kommer inte för att titta på pengar. De kommer för att titta på sport, på hästar.

Sedan spelar det ingen roll hur mycket pengar som finns i potten.

– Folk kommer inte för att titta på pengar. De kommer för att titta på sport, på hästar. Som här i Falsterbo: folket kommer för hästarna, för att spendera tid med familjen, för naturen. De campar, bor inte på fina hotell, men de kommer ändå.

En baksida av de ökande förväntningarna på prispengar är enligt Steve att det blir dyrare att arrangera tävlingar och dyrare att delta. 

– Ibland ser jag en nationell tävling där en trettonårig unge rider runt, vinner klassen och får 2 000 kronor i prispengar. Finns det någon annan sport där en trettonåring kan vinna pengar på det sättet? 

Steve ifrågasätter om utvecklingen mot allt högre krav på arrangörerna – fler veterinärer, fler funktionärer, mer administration – verkligen gynnar sporten i längden.

Hästägarna viktig del

– Startavgiften blir löjlig. Jag säger ofta att jag hellre skulle ha lite mindre prispengar, men också lägre kostnader, för det är galet som det är nu. Samtidigt förstår jag det – elen blir dyrare för lastbilarna, hö och spån blir dyrare, allt blir dyrare. Man kan inte bara be arrangörerna spendera mer och mer pengar och samtidigt hantera fler och fler juridiska aspekter.

En central del av ekvationen är relationen till hästägarna. Där kan det finnas en förväntan på att kamma hem prispengar. Steves upplägg med sina hästägare innebär att de får hälften av prispengarna. Trots det upplever han inget tryck att styra sina val efter var pengarna finns.

– De ber mig aldrig åka hit eller dit för mer prispengar, för de vet att jag inte skulle göra det. Om någon sa till mig ”jag köper dig världens bästa häst, men du måste göra Globals och Premier Jumping League” – jag skulle säga nej. Definitivt.

Ryttarens ansvar

Steve är också tydlig med att ansvaret för vilka tävlingar man väljer alltid ligger hos ryttaren själv, inte hos ägaren.

– Det är för lätt att säga ”jag åkte dit för att min ägare ville det.” Men man väljer sina hästägare. Det ansvaret har man som ryttare. Och man är ansvarig för att förklara sin vision för dem.

Sina egna ägare beskriver han som en förutsättning snarare än en press.

– De njuter av sporten med mig, de accepterar mina val, och vi jobbar åt samma håll tillsammans. Det gör det enkelt.

Sporten är viktigast

Guerdats budskap är på sätt och vis en paradox. En av sportens mest framgångsrika – och därmed en av dem som skulle tjäna mest på en kommersialisering – vill hellre se en sport med lägre kostnader, färre stora prissummor och mer fokus på bredd och tillgänglighet.

– Det borde gå åt andra hållet: inte pengar först och sen ingenting runt omkring. Vi har mer än nog med pengar i vår sport redan. Det vi saknar är fansen, publiken, känslan av att det är sporten – inte prissumman – som gör tävlingen stor.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 10/2026.