Emelie Samuelsson Radell: ”Ingen scen är större än Aachen”

När mörkret sänkte sig runt Aachens maffiga arena under lördagskvällen hade man kunnat tro att man befann sig på en fullsatt konsert med en världsartist. I strålkastarljuset dansade visserligen världens bästa hästar och efter varje ritt – nej, mot slutet av varje program, medan det fortfarande pågick – kunde publiken inte hålla sig längre.

Det spelade ingen roll om det var finländaren Henri Rouste, först ut i startfältet, eller avslutaren och hemmahoppet Isabell Werth. Alla ekipage mottogs med ett öronbedövande jubel efter sista halten, och bjöd ryttaren på en klappvänlig avslutning så inleddes hyllandet redan då.

Idag kan man kanske hävda att hästarna ”är vana vid det”. Men få hästar har vana av vad som väntar dem i Aachen. Oavsett om ryttarna satt på en lite mer introvert häst, som Mia von Essens Invoice, eller världsmästaren Glamourdale som såg ut att älska att stå i rampljuset, så fanns det ingen av kürfinalisterna som inte kom ut från banan med gnistrande ögon och ett stort leende på läpparna.

De hyllade alla publiken och den magiska atmosfär som nästan gick att ta på där inne under lördagskvällen. 40 000 personer satt på läktarna. Fyrtio tusen. Tittar man tillbaka på VM-historien de senaste årtiondena är det ingen arrangör som ens kommer i närheten av de siffrorna – senast det begav sig, i Herning 2022, vann Glamourdale inför en betydligt mindre publik. Då satt 12 000 dressyrälskare på läktaren.

VM-avslutningen i Kentucky 2010, där en annan svart hingst totalt dominerade dressyren, är det enda jag kan komma på som kommer i närheten av gårdagen i Aachen. Inför omkring 25 000 åskådare, som applåderade allt de tyckte var bra – och det var en hel del – hade Edward Gal stundtals händerna fulla med att hålla kvar Totilas fokus. Kanske var det redan då, när Totilas var lika svart som natten, som dressyrens absolut största världsscen tog ett första steg till att bli lite mer av en rockkonsert än en tillknäppt tillställning med hyssjande experter?

Smått & gott från Aachen

• Vi var få som kunde sitta still när Glamourdale Airlines ”took off” igår. Med musik som vi 80-talister har dansat så många nätter till, och en ritt där hingsten bara växte mer och mer. Bedriften att upprepa dubbla VM-guld är svår, för att inte säga omöjlig. Särskilt när man inte haft en direkt spikrak väg (som det sällan är med hästar) efter Herning.
  Men Lottie Fry och hennes team satsade allt på att få hingsten på rätt humör inför Aachen: ”What Glammie wants, Glammie gets”, som brittiskan uttryckte det. Det funkade uppenbarligen.
• Få människor är troligtvis så noggranna med detaljer som Cathrine Laudrup-Dufour. Den danska världsettan var oerhört besviken efter att ha missat medalj i OS-küren i Paris. På förra årets EM var det Zonik Plus som förpassade ekipaget till silver i både Specialen och küren, och i år var det dags för ännu en svart hingst att sätta käppar i hjulet för gulddrömmarna.
  Även om Mount St John Freestyle var tillbaka i samma fina form som i onsdagens Grand Prix när hon dansade runt på banan i küren, räckte det ”bara” till silver. Men lika irriterad och besviken som hon var efter silvret i Specialen i fredags, lika strålande glad var hon efter andraplatsen i küren: ”Idag vann vi ett silver”.

• Varje stort mästerskap brukar man få se något slags genombrott. Under EM 2025 var det belgaren Justin Verboomen, på VM 2022 Glamourdale och Lottie Fry. I år får det nog tillskrivas tyska Katharina Hemmer. 32-åringen jobbar tillsammans med legenden Hubertus Schmidt och gjorde sitt första internationella mästerskap i Aachen. I sadeln på Denoix PCH, som Schmidt själv tagit upp till Grand Prix, fick Hemmer mästerskapet att koka.
  I lagtävlingen satte hon nytt personbästa och bidrog starkt till ett lagguld. I Specialen fortsatte hon på samma sätt genom att spräcka 80-procentsgränsen och ta ett individuellt brons. Tårarna ville inte sluta rinna på tyskan, och lagledningen, som är mer van vid att vinna än att förlora, hoppade av glädje. Hemmer tackade dock nej till start i küren för att valacken hade en lättare skada i början av sommaren. Annars hade det kanske blivit ännu fler medaljer i debutmästerskapet.

• Becky Moodys Beatles-medley gav ståpäls deluxe. Brittiskan, som påminner lite om Pippi Långstrump, är en frisk fläkt och hon och hennes Jaegerbomb har blivit ett ekipage som ingen längre kan räkna bort – inte ens hon själv.
• Kan Aachen få stå värd för ett OS i ridsport? Isabell Werth är en av dem som starkt lobbar för det, och få arenor hade väl varit bättre lämpade. Tyskarna är med i snacket för att arrangera sommar-OS 2036, 2040 eller 2044.

Till Ridsports samlade rapportering från VM i Aachen