Chefredaktören efter VM-haveriet: Tio år med världens bästa landslag – hur kunde vi slarva bort det?

För några år sedan skrev jag att det kanske behövdes en spricka i guldmuren för att ljuset skulle komma in, för att inte det mäktiga trädet av svenska superekipage skulle skugga och tränga undan alla möjligheter till tillväxt.

Nu har muren inte bara spruckit, i Aachen igår kväll rasade den.
Sverige slutade tia i lagfinalen i VM och missade OS-kvalet. Ett riktigt dåligt mästerskap för ett land som under ett decennium har vant sig vid något helt annat.
Vi har haft världens bästa hopplandslag under nästan tio år, vi har haft världens längsta världsetta, vi har haft hästar och ekipage som blivit legendariska och ristat in sina namn i ridsporthistorien för evigt. 

Så hur i h- lyckades vi inte sälja det?

Jag har frågat förut vart ridsportens Björn Borg-effekt tog vägen. Varför blev det inte rusning till ridskolorna? Varför fick vi inte se en snöbollseffekt av ivriga sponsorer som drogs till ridsporten med miljonkontrakt?

Guldet blev till sand

Nu kan vi konstatera att vad gäller sponsorer blev guldet till sand – där har effekten, åtminstone på förbundsnivå, varit noll kronor.

Och i dag kämpar ridsporten med minskande antal tävlande, minskande elevtal hos ridskolor, konkurser, nedläggningar och slitna ridskolor där anläggningsskulden växer.

Själva grunden för vår sport inte bara spricker, den smulas sönder.

Vi vann allt – men förlorade ändå.

Nu, efter gårdagens haveri, finns det anledning att ställa en ännu obehagligare fråga: Tänk om guldmuren inte bara misslyckades med att skapa tillväxt – tänk om den också blev ett hinder för utvecklingen?
Muren höll inte bara undan internationella konkurrenter. Den riskerade att också hålla undan nya svenska talanger. Den riskerade att blockera både utveckling och nytänkande, göra att man blir bekväm, hemmablind och lutar sig tillbaka.

Förbundet får kritik – men har en omöjlig uppgift?

I samband med vinterns hätska 13-årsdebatt höjdes många röster om att vårt förbund inte ser, förstår, värderar och jobbar för sporten. Att de inte har kompetens för sporten, inte vill utveckla sporten.

Det är lätt att förstå att man prioriterar andra frågor som bränner och svider och skapar mer rubriker än sportframgångarna när Peder, Henrik och Malin levererar guld år efter år. Varför ifrågasätta organisation, återväxt och gamla arbetssätt när Sverige är världsmästare och har världens högst rankade ryttare?

Men ett fantastiskt landslag är inte samma sak som en välmående sport.
Några exceptionella ryttare och hästar kan vinna OS-guld, men de kan inte ensamma fylla ridskolorna, öka tävlandet, hitta nya hästägare och sponsorer eller bygga nästa generation.

Man ska också ha i minnet att de svenska framgångarna var ingen quick fix. Det var ett långsamt bygge som inleddes för decennier sedan. Ett bygge som måste pågå ständigt och med oupphörlig förnyelse för att nå fortsatt framgång.

I triumfens ögonblick sås nederlagets frön

Jag intervjuade nyligen historikern och författaren Peter Englund om hans nya bok om misslyckandets mekanismer. En formulering fastnade särskilt: ”I triumfens ögonblick sås nederlagets frön.”

Englund beskriver något ganska mänskligt. När något har fungerat väldigt bra utgår vi gärna från att det kommer att fortsätta fungera. Vi tror att vi har knäckt koden, glömmer betydelsen av tillfälligheter och börjar känna oss lite oövervinnerliga. Framgång kan göra oss mindre benägna att upptäcka det som håller på att gå fel.

Englund talar också om faran med överdriven konsensus. I de misslyckanden han studerat har det funnits människor som varnat, men organisationerna har inte velat eller förmått lyssna. Grupptänkande uppstår inte i grupper där människor bråkar och verksamheten fungerar dåligt. Tvärtom kan det uppstå där allt verkar fungera utmärkt och stämningen är god.

Det är en ganska obekväm tanke också för ridsporten.

Har vi varit tillräckligt bra på att släppa fram dem som tänkt annorlunda? Har vi varit nyfikna på kritiken eller mest irriterade på den? Har samma människor, idéer och strukturer fått leva vidare därför att resultaten på toppen gjorde förändring onödig?

Jag vet inte svaret. Men jag tycker att frågorna måste ställas.

”En spark i röven” – lite självkritik för oss alla

I somras jämförde ridsportprofilen Micke Schultz ridsporten med fotbollen och tyckte att svensk ridsport var i behov av ”en spark i röven”. 
Svensk fotboll behövde knappt klara av att kvala till VM för att få mästerskapet att kännas som en nationell angelägenhet. Det såldes tröjor och läsk, butiker skyltade blågult, flaggorna kom fram och människor som annars knappt tittar på fotboll började tro att Sverige kunde gräva guld. Man byggde en hype, en fest och framför allt en känsla av att alla var med på resan.

Svensk fotboll sålde drömmen.

Vi hade verkligheten.
Vi var bäst.

Ändå lyckades vi aldrig fullt ut göra världens bästa hopplandslag till hela Sveriges landslag.
Där tycker jag faktiskt att det finns anledning till ganska brutal självkritik. Och ”vi” är viktigt, för det är för enkelt att sparka på förbundet eller en grenledning. Marknadsförare, ledare, tränare, ryttare, arrangörer och alla vi andra självutnämnda experter runt sporten får fundera över vår del.

Vad gjorde vi egentligen av de här tio åren?

Efter Aachen kommer diskussionen också att handla om hästarna. Två svenskfödda hästar tog lagmedalj för andra nationer: Iron Dames Singclair guld för Tyskland och Point Break brons för Storbritannien. Självklart hade vi gärna sett dem under svensk flagg.
Men låt oss inte göra det för enkelt för oss. Sverige kommer inte automatiskt att vinna nya OS-guld genom att fler svenskfödda topphästar stannar i Sverige.
Vi behöver något större än så: ett starkare system där bra ryttare, hästar, hästägare, tränare och sponsorer vill göra resan tillsammans – och en bred sport under dem som fortfarande föder nya ryttare.

För resan till ett framtida OS börjar kanske inte på en femstjärnig tävling. Den börjar på ridskolan där ett barn för första gången upptäcker hur fantastiskt det är att sitta på en häst.

Det är därför Aachen måste bli mer än ett misslyckat mästerskap. Det borde bli tillfället då svensk ridsport vågar backa bandet, granska vad vi gjorde av guldåren och sedan titta framåt.

Nu har vi mer än en spricka i muren.
Det kanske är precis den ”spark i röven” svensk ridsport behöver.