Chefredaktören: ”Är ridsporten en idrott?”

Ridsport är en livsstil, det är kärlek, ja, en passion. En skitig, slitsam passion. Ridsport är att brottas med blöta täcken i motvind en kall novemberkväll, sparka på en hopfryst kulkoppling i januarimörkret, skrapa lera från ben och hovar i snöglopp i februari. Det är också sjuttio procent eller felfritt en varm vårdag, ärevarv i svala sommarvindar, glädjen i en rosett oavsett färg, oavsett årstid.

Men är det idrott? Ja, på många sätt är det mer idrott idag än när jag började skriva om ridsport. Då red stjärnorna världscupfinal med baksmälla, fladdrande slips och kulmage. Idag är världsettan nykterist, alla toppryttare tränar fys och trots att kläderna ser likadana ut idag är de av snabbtorkande och stretchiga funktionsmaterial.

Då red stjärnorna världscupfinal med baksmälla, fladdrande slips och kulmage.

Men att vara ryttare är ofta att vara materialare, planskötare, massör (för hästen), tränare,  tävlingsarrangör, hästhandlare och varför inte också vara domare och sälja sportutrustning – eftersom man måste sprida ut sig för att få inkomster. De flesta ryttare med något slags karriär är idag också fingertoppskänsliga, drivna marknadsförare och fena på sociala medier. 

Men hur går det då med idrotten? För fotbollsproffset består dagen av två timmars träning, en massage och sen ladda batterierna med FIFA i soffan. När hen slänger upp benen på soffbordet har ryttaren ofta många timmar kvar i sadeln och i stallet.

När de andra sporternas tränare och spelare analyserar filmer och statistik med hjälp av sportvärldens främsta experter står Henrik von Eckermann ensam i ett ridhus och tittar på sin ritt i mobiltelefonen.

Och, som vår bloggare Ponnypappan skriver: Ridsporten är kvar i statistikens stenålder.

Eller är ridsporten för komplex för att någonsin kunna vara  – en idrott?

Vårt förbund bombarderas med krav på att hantera frågor om hästvälfärd, disciplinärenden, ekonomi, utbildningsfrågor, mobbning och övergrepp. Man driver också projekt som handlar om alltifrån underlag på ridbanor till att bekämpa kvarka. Men vad blir kvar för själva idrotten? Finns det kraft för att ta fram visionerna och handlingsplanerna som kan förlänga hoppningens storhetstid och skapa grunden till framgång i alla grenar? Eller är ridsporten för komplex för att någonsin kunna vara bara  – en idrott? Den är så oändligt mycket mer än så.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2024.