LedareFrustrerande faktum: Trots oöverträffad framgång i hoppning har Svenska Ridsportförbundet kämpat med dålig ekonomi och medlemsbortfall. Vad är det egentligen som händer frågar sig Ridsports chefredaktör Catharina Hansson.
Catharina Hansson: ”Ridsportens guld blev till sand”

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Enligt uppgift från säker källa genererade hoppningens ofattbara guldsvit med raka segrar i OS, VM och EM ingen eller en högst marginell ökning av sponsorintäkterna för Svenska Ridsportförbundet.
Hur är det möjligt? Ja, kanske har det helt enkelt varit alltför fullt på förbundets av heta potatisar dignande bord.
I stället kämpar nu förbundet med dålig ekonomi, medlemsbortfall och minskande tävlingsstarter. Vår intervju med förbundets generalsekreterare Johan Fyrberg i Ridsport nr 1 bekräftar bilden av utmaningarna. Han var inte beredd på att hästvälfärdsdebatten skulle dominera hans första år på posten.
Men vad hände egentligen när guldmiraklet blev till sand? Redan efter OS-guldet i Tokyo borde sponsorpengarna ha regnat över svensk ridsport. Än mer så efter VM-bragderna i Herning. Tänk vilken chans att som sponsor få satsa på en sport där Sverige är världsledande. Där det finns ett engagemang som slår allt annat. Och som bonus: Där publiken inte slåss, öser hat över motståndarna och kissar ner hela kvarter runt sina arenor.
Men ingenting (eller väldigt lite) hände. Och sedan var det för sent. Vi hann knappt fira EM-guldet i Milano innan Helgstrandskandalen lade en våt filt över ridsporten.
Eller är det verkligen för sent?
Jag frågade i en tidigare ledare om det är så att ”ridsporten är för komplex för att bara vara en idrott”. Finns det tillräcklig kraft för att satsa på sporten när så mycket annat kräver fokus? Jag avsåg då både alla ryttare som tvingas jonglera många olika roller och sköta mycket själva i sin satsning, men också vårt förbund som har många både svåra och kontroversiella frågor att hantera.
Det finns inga idrottare som kommer i närheten av de arbetsinsatser som ridsporten kräver, inte ens de motorsportare som mekar själva. Många ryttare är entreprenörer med arbetsdagar som aldrig tar slut. Även den ryttare som har lön för att ”bara” rida jobbar ofta hårt. VM-gulmedaljören och världs-trean Lottie Fry börjar sina arbetsdagar klockan 06.00, rider 14 hästar och är i bästa fall klar till 18.00. En fotbollsspelare får inte träna mer än två timmar.
Vem kan få idrottens sponsorkapital att se och ta vara på den här monumentala kraften? Det är aldrig för sent.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2025.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på