Från flugspray till regntäcken

Vi kom fram till tävlingsplatsen vid lunchtid på torsdagen. Det var några trötta själar som började packa ut hästar och utrustning. Humöret var inte på topp efter nattens bilfärd. Jag har inget BE-körkort och kunde därför inte hjälpa till att köra det tunga ekipaget ner, däremot kunde jag vara en bra co-driver och försökte hålla både mig och chauffören vakna genom att skriksjunga till nittiotals-pop. Äntligen fick jag dra nytta av att jag lärt mig rappa ice ice ice baby och Fattarus mina hundar.

Efter vad som kändes som en evighet hade vi fått alla grejer på plats. Jag hade återigen fått leka Tetris med prylarna då stallgången är ungefär en meter bred, och om en häst ska ut kan det knappt stå en hink i vägen. Med tanke på nattens obefintliga sömn var tålamodet kort och jag skällde nog ut både fodersäckar och sadelskåp innan vi fick ordning på allt.

Efter en dusch och en powernap på hotellrummet kändes livet lättare och vi gav oss ut för att inspektera omgivningarna och kika lite på terrängbanan. De som sa att Wiesbaden är vackert hade mer än rätt. Slottet är fantastiskt och dressyren rids precis framför. Terrängen går i slottsparken som även den är jättefin och hindren är välgjorda och banan känns genomtänkt.

Inne på området har de även en stor mässa med mängder av utställare och shoppingtält. Det kliar i fingrarna på mig, men kommer jag hem med ytterligare ett par ridbyxor får väl både min sambo och mina kära vänner hemma i stallet på Drevinge stora dåndimpen.

Torsdagen avslutades på bästa sätt. Efter att vi nattat hästarna sa vi godnatt, och jag kröp ner i sängen och sov som ett barn innan klockan 22.

I strålande sol från klarblå himmel inleddes fredagens dressyr. Först ut var Nisse. Vi tyckte att han sprang fint, men de tyska domarna höll inte helt med och gav ritten 53 straff. Dino gick strax därefter, de hade galoppinslag i travökningen, men annars såg han tjusig ut. Dock var det samma sak här, domarna var av en annan åsikt och han fick 55 straff.

Efter lunch började det regna lite smått, men det kändes inte som någon katastrof. Prognosen hade visat att det skulle komma en liten skur. Mmhm. Det var ingen liten skur, det var ett skyfall som pågick i närmare två timmar. Terrängbanan regnade bort, två hinder flöt i väg och tävlingarna fick pausas. Vi fick information om att inga hästar fick lämna stallarna, och plötsligt kändes det som om hela tävlingen skulle bli inställd.

Regnet drog över, och tävlingarna var igång igen. Dock hade de glömt att meddela att banan ändå var öppen för inspektion. Hoppla. Det blev en väldigt stressad framhoppning, där det även rådde anarki. Aldrig har jag träffat på så många otrevliga och nonchalanta hästmänniskor. Framhoppningen brukar vanligtvis vara trevlig, alla hjälps åt och man rättar sig efter startordning. Inte här. Här blev ”lilla jag” totalt överkörd. Nisse fick alltså en riktigt dålig framhoppning, och fick tyvärr ett stopp inne på banan. Det resulterade dessutom i ett gäng tidsfel, och han rasade i resultatlistan.

Med vässade armbågar gick vi till start med Dino, som tack och lov startade näst-sist. Vi fick lov att hoppa fram på det vi hade tänkt, och super-Dino nollade banhoppningen, trots att han var spänd som en fiolsträng. Duktiga Lillen!

Imorgon väntar terrängen, om banan är i bättre skick än i eftermiddags vill säga. Trots att vi inte rider för någon topp-placering är vi ändå taggade på att båda hästarna ska gå felfritt och kännas glada.

Nu ska vi ta en liten vätskepaus i hotellets bar och sedan gå och äta middag någonstans, innan hästarna ska få sin kvällsmat.

Vi hörs efter terrängen!

/Linnéa