Skickar jag in ungarna rakt i lejongapet?

För två veckor sedan blev vi ägare till en liten ponny på 122 cm som det är meningen att hela familjen ska ha glädje av i många år. Någon mästerskapsponny blir han troligen inte. Det blir troligen inte den sjuåriga dottern heller som egentligen helst ville ha en enhörning.

Trots det känns det inte riktigt bra att bli ponnyförälder efter vad jag har läst om det svenska ridsportförbundets agerande i relativt många frågor. Det känns inte riktigt bra att sponsra ett förbund med sådan gammal och dassig syn likväl som konstiga ageranden jämtemot sina medlemmar. Kastar jag in mina barn rakt i lejongropen?

En känd bloggare drog upp frågan om sexuellt utnyttjande inom förbundskretsar under våren.
”Vi visste inte” säger ridsportförbundet. Jag bara gapade när jag läste det. Vaddå ”visste inte”?! Jag själv slutade rida i ridsportförbundets regi i början av 2000-talet, under mina år i hästsporten har jag sett så otroligt mycket som bevisar att sporten är en patrialkal hierki i allra högsta grad.

På de ridskolor jag själv har ridit vet jag med säkerhet minst två, troligen ett par till, manliga ridlärare som blivit anmälda och dömda för just sexuella brott mot minderåriga men lik sjutton fått ny anställning. Mina vänner som då tävlade i eliten på ponny har konstaterat att många tävlingar var en enda lång sexorgie och tränarna hade ihop det antingen med sina egna elever eller med andras, det här var vida känt och accepterat, trots att man är under 18 när man rider ponny och i en beroendeställning vilket man var då också.

Kom inte och säg att ni inte visste? Det här var alltså på 90-talet och jargongen var ju lite så då, stallet inbjöd helt enkelt till en sexuell atmosfär. Inget snack om den saken, men nog trodde jag att man idag försökt kämpa för att göra det bättre, eftersom det här var så utbrett och de flesta visste om det? Men tydligen visste man inte förrän i våras att det här pågick, trots att många av mina jämnåriga idag har höga befattningar i ridsporten och var de som i allra högsta grad tävlade på dessa tävlingar.

Om vi lämnar sexualbrott för ett tag och olämpligheten att utnyttja sina elever hur vuxna de än må vara läste jag nu att Nellie Berntsson har blivit nekad att rida EM på grund av attitydsproblem och för att hon har riktat kritik mot förbundet på sociala medier. Som frilansjournalist följer jag många bloggar för att få idéer till artiklar och Nellie är en av dem jag kan titta in på någon gång i veckan bara för att kolla läget. Det är en 16åring med skinn på näsan som vågar säga vad hon tycker men som också får oerhört mycket skit för det. Hästvärldens svar på Zara Larsson kan man kanske säga?

Under perioden jag läst hennes blogg har hon haft mycket åsikter, stått på egna ben men inte särskilt stora attitydsproblem även om jag av egen erfarenhet vet att det jag själv skriver som allmänna reflektioner blir till attitydsproblem och skitsnack i andras ögon. Men, det spelar egentligen ingen roll. En person ska kunna hävda sin åsikter utan att för den delen bli av med en, om man ser till form och prestationer, självklar EM-plats.

Ursäkterna från Svante Johansson är många. Det har tydligen att göra med något hon skrivit på bloggen (exakt vad vet dock ingen, eftersom det, vad jag kunnat se även om jag inte följer den slaviskt inte funnits något som härleder till ett så pass grovt brott att man ska ta ifrån en självklar kandidat dess landslagsplats). Hon ser sur ut enligt ridsportförbundet. Och har attitydsproblem.

Svensk ridsport måste vara den enda sport i Sverige – eller i världen om man bortser från några odemokratiska länder där man kan köpa sin plats i ett landslag – där prestige går före prestation när det kommer till laguttagning till mästerskap. Det måste dessutom vara en av få sporter ledare och förbund kan komma med diverse olika ursäkter och trycka ner barnet (vilket det på papperet är) för att man inte får det att fungera i ett lag när de flesta av oss som har erfarenheter av elitnivå i andra sporter ser att det med största trolighet beror på dåligt ledarskap.
Alla skriverier på senare tid har fått mig att fundera lite. Det känns ju inget vidare att skicka in sina ungar i en sport som leds av ett förbund som blundar för de problem som finns – som inte får kritiseras när de gör uppenbara fel eller uttrycker sig illa – som hejjar på gamla stofiler som får trycka ner ungdomar på de mest vidriga sätt och som helt uppenbarligen är så mossiga att de är helt oförstående för det engagemang man som lagledare måste ha, framförallt när man tränar ungdomar och barn för att att det ska bli bra.

Jag har spelat fotboll på hög nivå och har erfarenhet från den sporten och frågade en gång en av mina vänner som spelat fotboll på landslagsnivå i många år varför hon tackade nej till att träna ett av Sveriges bästa 16-åriga flicklag i fotboll när hon fick erbjudande av förbundet.
-Det räcker inte att ha bollkänsla, svarade hon. Man måste nästan vara psykolog också för att lyckas med ungdomar som ett team, och det är inte jag.
Jag, som återigen är på väg in i sporten vill nu fråga det svenska ridsportförbundet några frågor.

Vad har svenska ridsportförbundet att erbjuda mina barn?

Kommer de att kunna utvecklas till de starka individer med rätten att uttrycka sin åsikt som jag försöker uppfostra dem till och fortfarande vara accepterade av förbund, tränare och ridskolor? Ett idrottsförbund ligger ju inte över svensk grundlag när det kommer till rätten att få uttrycka sin åsikt, tvärtom, ett idrottsförbund ska värna om starka ungdomar och demokrati så länge det inte strider mot andra lagar. Jag vet av egen erfarenhet att man kan låta barnet/ungdomen växa som individ utan att dess attityd skadar andra och utan att trycka ner barnet/ungdomen ifråga.
Kan vi inte begära mer av ett riksförbund än att de låter landslagsuttagninger bero på huruvida man fjäskar för rätt personer än de faktiska prestationerna?

Ska vi inte kunna kräva att ett riksförbund anställer anständiga, vuxna människor som INTE blir stötta av vad en 16åring säger eller inte säger i media utan i så fall jobbar med de attitydsproblem som de anser finnas och som har kunskapen och viljan att jobba med ungdomar, och inte bara är bra föredetta tävlingsmänniskor med hästkänsla?

Kan jag – utan oro – lämna mina barn i sporten och veta att de är så trygga de nu kan vara i en sport där man hanterar ett levande väsen som väger många kilo mer än dem själva? Ska jag inte i alla fall kunna lita på att de vuxna människor som kommer finnas omkring dem inte fryser ut dem för att de vågar säga sin åsikt oavsett hur mycket den strider mot den vuxnas värdering, eller för att de vågar säga nej och markera sitt revir?

Ska vi inte kunna kräva av ett förbund där det ändå är så jädra dyrt att träna och tävla att ungdomarna är skyddade från sexuella trakasserier och utnyttjande, som ju ärligt pågått i många år, att de uppfostras till unga vuxna där vår svenska avundsjuka inte får bita på och där alla är välkomna vare sig du rider en gång i veckan på den lokala ridskolan eller har en ponny värd miljoner? Och – om du har möjlighet och blir bra på ridskoleponnyn/hästen har en möjlighet att få bli uttagen på lika villkor som den som har tio hästar i stallet värd miljoner (i alla fall i teorin)?

Ska vi inte kunna kräva av ett förbund att de står bakom de svenska grundlagarna och därmed åsiktsfrihet och tryckfrihet och att det, i just det fallet, faktiskt är den svenska lagboken, inte ridsporten, som får fria eller fälla om någon nu uttrycker en åsikt som andra inte är bekväma med eftersom demokrati i samband med skinn på näsan är det viktigaste vi har att lära ut till ungdomarna?

För mig känns det här skrämmande. Vad har den svenska ridsporten att ge mina barn när vuxna inom det högsta förbundet gång på gång genom att agera märkligt visar att mobbing, sexualbrott och avundsjuka är en helt accepterad företeelse inom sporten?

Barn och ungdomar gör inte som vi säger. De gör som vi gör. Tänk på det.