En på miljonen

Jag är övertygad om att det varje vecka tävlas hästar i det här landet som egentligen inte borde ha fått starta, eftersom karenstiden för den behandling som de fått inte ännu har gått ut. Det är en tråkig insikt, och det ställer frågan om hästen bara är ett tävlingsredskap på sin absoluta spets.

Som ryttare är man ytterst ansvarig att känna till med vad, och när, hästen är behandlad. Det står i TR, och jag tycker att det är en bra princip. Det kan aldrig bli veterinärernas ansvar att hålla koll på när hästar tävlar, eller upp till anonyma tipsare att anmäla något som de tror sig veta. Det ansvaret skall ligga på den människan som startar hästen i en tävling.

Hästen själv har ingen möjlighet att välja. Den kan inte själv söka veterinärvård och den kan inte heller tala om att: – Idag kan jag inte trava för det gör så ont i tassen. Hästen är helt utelämnad till de människor som sköter om den. Detta innebär ett ansvar, och en makt över hästens liv och lidande, som faktiskt inte får missbrukas, speciellt inte för egen vinnings skull.

Tyvärr är det ju så, om man skall vara helt ärlig, att risken för att åka fast om man fuskar inom ridsporten är försvinnande liten. Förmodligen är risken (chansen?) att man skulle råka skalla ner Sean Banan på gatan när man böjer sig ner för att knyta skorna större än att åka fast för doping när man tävlar i ridsport.

År 2009 så gjordes det drygt 350000 starter inom ridsporten i Sverige, och man analyserade samma år 277 stycken dopingprover. Man analyserade alltså 0,8 promille av de totala antalet starter. Risken att åka fast är en på miljonen. Om man dessutom tävlar på en lägre nivå så är risken ännu mycket lägre.

Jag tycker att man borde ha som mål att analysera minst fem procent av alla starter, på alla nivåer. Visst, 17500 analyser per år är helt klart några fler än 277, men om man analyserade så många så skulle den kalkylerade risken att åka fast åtminstone bli mätbar.

Som det är nu så måste man ju ha en satans otur för att över huvud taget åka fast. Ingen fuskare är rädd för dopingkontroller som knappt ens existerar. Det är ju troligare att en smurf skulle dyka upp på tävlingsplatsen i en lokal dressyrtävling än en dopingkontrollant.

Det är säkert jättedyrt att genomföra dopingprover, men det är ett pris som vi måste betala för att hålla sporten ren och fuskarna borta. Om inte annat så för hästarnas skull. Jag tänker aldrig acceptera att någon låter sina egna behov gå ut över hästens välbefinnande, lika lite som jag tänker acceptera att någon medvetet fuskar.

Ridning är svårt som det är, vi kan väl åtminstone se till att alla har samma förutsättningar när tävlingarna startar?