Att lämna sin unghäst på utbildning: Transparens, tillit och tydliga förväntningar

För ett par år sedan lämnade Jennie Arpfjord en 3,5 år gammal unghäst till en före-tagare som utbildade unghästar och hade en lämplig utbildning för uppdraget.

– Jag hade fått utbildaren rekommenderad, men tiden gick utan att de hade suttit upp på hästen. När jag ringde fick jag höra att det gick bra men att de linade hästen eftersom den var så reaktiv. Efter sex veckor utan att de hade suttit upp, tog jag hem hästen. Det kändes inte rimligt att betala 10 000 kronor i månaden för att någon stod och linade min häst.

Jennie Arpfjord önskar att utbildaren hade varit tydlig redan efter ett par veckor med att detta skulle kunna ta mer tid.
– Om man håller på och utbildar hästar professionellt förväntar jag mig att man rätt snart märker om uppdraget går att genomföra eller inte, säger hon.

Efter en viloperiod hemma tog Jennie Arpfjord i stället hjälp av Eamon Hickey.
– Redan första gången han träffade hästen satt han upp på henne. Jag fortsatte åka till honom med hästen, och det gör jag även nu när jag rider henne själv.

Kommunikation och avtal

Jennie Arpfjord föder upp hästar i liten skala. Hennes plan för nästa unghäst är att leta efter en bra unghästutbildare i god tid.
– Jag vill ha en utbildare som berättar för mig vad som är möjligt, och så vill jag ha ett skriftligt avtal om hur vi avslutar om det inte blir som det var tänkt.

Att ta hjälp med utbildningen är självklart för Jennie Arpfjord.
– Det kan bli dyrköpt att slarva med grunderna. En rolig sport kan bli livsfarlig, om hästarna blivit felaktigt hanterade. Jag vill också ha en utbildare som själv är utbildad och examinerad. Det innebär att någon annan har intygat att utbildaren har rätt kunskaper för att utbilda unga hästar.

Öppen dialog viktigt

– Jag vill kunna ha en öppen och rak dialog med hästägarna. Det ska finnas tillit från båda håll. Det säger Isa Hjortsäter, unghästutbildare och hoppryttare med verksamhet i Falköping.

– Om jag får en ohanterad häst som ska bli klar att visas på sex veckor, då är jag ärlig och säger att det blir tajt. Jag säger att vi kan försöka, men de måste veta att jag kan säga när två veckor återstår att detta inte blir det bästa för hästen.

Isa Hjortsäter har ett 20-tal hästar i träning, från unghästar som rids in till hästar som går 1,45. Hon började 2017 i stallet på föräldrarnas gård, men hyr nu in sig hos Helena Holm i Karleby.
– Från början gjorde jag allt, men nu har min verksamhet utvecklats så att jag kunnat anställa en beridare, Ida Norling, som rider de yngsta hästarna, säger Isa Hjortsäter, som också har hästskötaren Isa Jansson anställd.

Kunderna kommer till henne via rekommendationer, eller via bekantas bekanta. Isa Hjortsäter har ingen formell utbildning, men tävlingsmeriter som talar för sig själva. Hon har ridit final i unghäst-VM i hoppning och varit framgångsrik i unghästchampionat i Falsterbo.
– Det är värdefullt, men det viktiga är att ha nöjda kunder som rekommenderar mig till andra. Och jag vill ha 100 procent nöjda kunder.

Nu har hon fullt i stallet, och har råd att vara nogräknad med kunderna.
– Om jag får en dålig känsla för en blivande kund kollar jag med andra som tagit emot hästar från samma ägare innan jag säger ja.

Vet om hästen behöver mer tid

Kristina Warg har sin verksamhet på föräldrarnas gård i sörmländska Hölö. Hennes specialområde är inridning av unghästar.
– Jag gör mycket inridning och inhoppningar. Det finns också en efterfrågan från dressyrryttare som vill ha hästen lite bredare grundutbildad.

Eftersom jag haft mycket inridningar kan jag vara trygg i att säga till ägaren när en häst behöver mer tid.

– Grunden för mig är att hästägaren är ärlig om hästen, och berättar om något hänt med hästen tidigare. Sådant är viktigt att veta inför inridningen.

– Eftersom jag haft mycket inridningar kan jag vara trygg i att säga till ägaren när en häst behöver mer tid. Det är svårare att göra den avvägningen om man inte är lika rutinerad.

När Kristina Warg började som unghästutbildare annonserade hon på sociala medier när det fanns plats för fler hästar. Det behöver hon inte i dag.
– Alla mina kunder kommer på rekommendationer från andra, och vi är bokade hela sommaren ut, så jag har inte märkt någon nedgång. 

Hästar genom kontakter

Elin Lundin har sin verksamhet på föräldrarnas gård i Avesta.

– Jag har tio hästar i träning, en anställd hästskötare och en familj som hjälper till, säger Elin Lundin, som startade sin verksamhet 2022.

– Hästarna kommer genom mina kontakter, och om ett nytt namn dyker upp lyssnar jag runt. Jag har åkt på någon nit, med en hästägare som inte betalade för sig.

Som ny i branschen fick hon ta emot det mesta, men nu har hon möjlighet att välja lite mer.
– Jag tar helst hästar som är fyra år och äldre. Jag rider inte in så många längre, eftersom jag vill undvika att bli skadad.

Elin Lundin har ingen formell utbildning, men har arbetat i flera olika stall, och har ridit unga hästar ända sedan ponnytiden. Dessutom tävlar hon på hög nivå och red 1,35-finalen i ATG Riders League under Gothenburg Horse Show.
– Det är viktigt att kunna visa resultat. Jag har egna hästar som nu går 1,50.

Jämför med Tyskland

Greta Höjbert har ganska nyligen kommit hem efter att ha arbetat utomlands i åtta år.

Som hästutbildare är hon dressyrinriktad och i stallet finns bland annat Wiagra (SWB sto f -19 e Revolution-OO Seven) som hon äger tillsammans med uppfödaren Lena Nyström och som gick finalen i SWB Trophy på Scandinavium.

– I Tyskland, där jag jobbade i flera år, finns en annan kultur kring hästägandet och beridare är vanliga. I Sverige rider man sin häst själv, man tränar ibland och tävlar den själv. I stallet i Tyskland hade kunder sina hästar uppstallade. De red ibland och vi beridare red ibland, och på samma sätt var det med tävlandet. Hästägarna var mer intresserade av hästens utveckling än av att göra allt själva. Det finns sådana hästägare i Sverige också, men de är inte lika vanliga, säger Greta Höjbert.

Hon gick Bollerups gymnasium med unghästinriktning och har sedan jobbat utomlands, bland annat hos van Olst Horses i Nederländerna, där hon var Lottie Frys hästskötare. 
– Om man ser på de stora i sporten är det få som har gått någon officiell utbildningsväg, och att jobba i professionella stall är en bra utbildning.

Ryttaren får halva hästen

Uppgörelsen mellan hästägare och utbildare kan se olika ut. Ett sätt är att ägaren, som ofta också är uppfödaren, låter utbildaren bli hälftenägare i hästen mot att hästen tas omhand och utbildas. 

Så har Pernilla Svensson valt att göra i flera fall. Hon driver Stuteri PWR i Småland.
– I den bästa av världar skulle jag betala för varje steg av hästens utbildning, men nu har jag det här upplägget. Det ställer krav på mig att få fram fina hästar som blir intressanta för utbildaren.

– Mitt mål är att hitta så duktiga ryttare som möjligt. Sedan är det inte helt lätt att hitta någon som kan ta hand om allt från inridning till utbildning och tävling.
Pernilla samarbetar med bland andra Stephanie Holmén, Thomas Ryan och Erica Swartz Ryan, Isa Hjortsäter och Rebecca Mauléon.

Målet är att hästarna ska säljas.
– Men jag jobbar långsiktigt och det är upp till utbildaren att avgöra när hästen ska säljas.

I det här upplägget får utbildarna betalt först när hästen är såld. I andra fall betalar hästägaren per månad, något som kan kosta 12 000–18 000 kronor per månad.

Priset varierar

Prisnivån varierar utifrån utbildarens förutsättningar. Den som har egen gård kan ligga på en lägre nivå, den som hyr in sig tar mer betalt. Efterfrågan spelar också in. Stor efterfrågan gör att en utbildare kan sätta ett högre pris.

Men det kan också vara en utmaning att ta rätt betalt för sitt arbete – inte minst när kunderna är hobbyryttare eller småskaliga uppfödare utan tjocka plånböcker.
– Jag har varit dålig på att ta betalt. Nu har jag höjt sista året, men det är svårt att sätta ett värde på sina egna insatser, säger Elin Lundin.

– Jag förstår att det är jättemycket pengar att betala för hästägare, men jag måste ta betalt. Det är otroligt kul att hålla på med hästar, men jag kan inte leva på att det är roligt, säger Greta Höjbert. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 3/2026.