”Som överviktig ryttare är du lovligt byte”

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan.

”Alla” tycker något om överviktiga ryttare
Det är legitimt att tycka om det precis som om att alla idag tycker till om allt, överallt, ombedda eller oombedda. Vi lever i en ”tyck till”-kultur, på gott och ont. På senare år har det alltmer skrivits, forskats och debatterats om ryttares vikt i förhållande till de hästar de rider. Ja med två undantag, i stort sett, islandshästar kan fortfarande bära mer än fullvuxna människor och ponnyryttare under 18 år är fredade i stor utsträckning.
Det är bra med forskning, riktlinjer och hållbarhetstänkande för våra hästars välbefinnande, utan tvekan. Det har dock satt igång diskussioner som plockar fram det mest dömande, generaliserande och empatilösa hos en del debattörer. Som överviktig ryttare är du lovligt byte och en tacksam måltavla för kommentarer i sociala medier. Ingen går säker, vi är alla, jodå jag är en av dem, med jämna mellanrum i hårkrysset för i bästa fall obetänksamma kommentarer i andra fall genuint elaka sådana.

Inte från alla, vänner tröstar och uppmanar; bry dig inte, de vet inte hela bilden, de har inte sett dig rida.

Men… Jo jag bryr mig, tar illa vid mig och jag vet alltför väl att jag inte är ensam om att göra det. Vi är ganska många som inte drar storlek 34-42 och därmed finns med i normalgänget.

Det går inte att tala för andra om deras upplevelse
Men jag kan berätta om hur jag själv känner det. Jag är en av många ryttare som ständigt går runt och skäms för att jag inte är 100 % optimal för min häst. Jag är inte smal, jag är inte inom normalramen, enligt alla tabeller är jag på fel sida gränsvärdena. Jag går inte över den gräns som säger att en häst kan bära 1/6- del till 1/5-del av sin egen vikt men silhuetten som är så viktig är inte på plats. Så har det varit sedan min häst var helt ung.

Skuldbeläggelse mot överviktiga finns överallt i vårt samhälle, inte bara inom ridningen. Vi är tidens nya paria, det är helt legitimt med ”fat-shaming”. Feta får skylla sig själva, hur svårt kan det vara, stäng munnen bara.
Är du fet har du dålig karaktär, är lat, dessutom förmodligen riktig dum och en allmänt äcklig och obehaglig person. Det är som att öppna fördämningarna för andras uppdämda irritation när det dessutom finns vetenskapliga bevis för att vi är ”djurmisshandlare”.

Missförstå mig rätt, jag både tror på och respekterar forskningen. Jag har inga invändningar, det finns 1 000 skäl till att inte vara överviktig. Det finns egentligen inga fördelar med att dras med fler kilon än lämpligt. Tro mig, vi vet alla det. Om det handlade om något så enkelt som ett val skulle problemet inte finnas.

Hur svårt kan det va’?
Men – i livets vågskål ligger fler saker – personligen har jag inte ekonomiska ramar för att dedikera mitt liv åt att bli smal. Jag kan inte köpa privat gastric bypass operation som är en populär snabblösning med livslånga konsekvenser. Jag kan inte jobba halvtid för att gå på gym eller motsvarande resten av tiden som sannolikt skulle ge god effekt. Ett trasigt korsband i ett knä och en rätt rejäl astma stoppar för närvarande det mesta annat. Mitt jobb är stillasittande eller stående, tidiga mornar och sena kvällar med i perioder lite sömn, oftast blir det skräpmat på tävling. Inget av det är särskilt främjande – om man från födseln utrustats med en genuppsättning som är speciellt bra på att rusta sig för sämre tider.
Ja det låter säkert som en hel hög bortförklaringar för en del av er läsare – men det är min verklighet.

Skam
Så, ja, jag har sedan min egen uppfödning reds in levt med skammen att riskera att vara för tung för honom. Han har haft flera skador, snudd på måndagsexemplar med olycksbenägenhet. Faktiskt är inte en enda av dem relaterad till min ridning men ändå. Det plågar mig, varje dag, och jag vet att fler kan relatera till den känslan. Jag blir ännu mer skamsen för att jag inte klarat ta itu med grundproblemet även om jag vet varför.

Det är aldrig så enkelt som naturligt smala vill göra det till – det här med att komma till rätta med övervikt. Ens vikt är till en rätt stor del en följd av vilket arv och vilken benägenhet att gå upp i vikt du får med dig från födseln som inte går att ändra. Den som inte varit på ”fel” sida på vågen har ingen aning om den livslånga kamp många av oss går igenom.

Lust
Min häst har det bra, jag har kunskap, jag har folkvett och ser till hans bästa alltid. Jag tror dessutom att många i samma sits som mig är extra noggranna. Ridsport kan vara inkluderande, det var det under min uppväxt, låt den förbli sådan.

Vad talar då för att just jag ska fortsätta rida, strunta i skammen, blunda för kommentarerna och scanna nätet efter ridbyxor som går på?

För att hästar är mitt liv, min största passion och det som ger mig så mycket glädje i tillvaron. Jag är precis som alla ni andra på den punkten. Och nej, jag är inte redo att lägga stövlarna på hyllan. Jag har ridmål, jag vill känna vinden i ansiktet när vi galopperar jag och mitt måndagsexemplar. Jag vill rida tills det är dags för träfrack för det ska vara ”gôtt â lêva” som Galenskaparna diktade. Det hoppas jag att alla som är i samma situation också gör, vi får vara med, vi kan rida utan att skada vår partner hästen.

Jag bara önskar lite mer förståelse – lite mindre fördömande.

När du själv kan välja hur du vill vara – välj vänlighet, förståelse, empati och värme. #bekindalways