Kim C Lundin: Dressyrryttare – släpp ner axlarna

Det här är en krönika, en personligt skriven text. Skribenten själv står för åsikterna som framförs i krönikan.

När är dressyr som roligast?
När du själv sitter i sadeln förstås! Inte för att det då är helt perfekt eller för att allt går som på räls för dig och din häst. Jag tror att alla – som är ärliga mot sig själva och omgivningen – har fler ridpass då långtifrån allt stämmer än de där perfekta ögonblicken när du är ett med din häst. I praktiken är det för de flesta hobbyryttare inte fråga om en daglig upplevelse ens, utan stunder då och då, när allt samspelar. För dressyr är svårt. Det kräver känsla, tajming, kroppskontroll och en nästan utomfysisk uppfattning av hur din häst känner sig i samma ögonblick.

Glamour?
Helt ärligt, hur ofta når vi dit? En sen vardagkväll efter jobbet när vinden viner runt en kall paddock eller runt knuten hos lyckliga med tillgång till ridhus. Hur glamoröst är dressyr en sådan vardagskväll? Inte ett dugg, i bästa fall blir det bra motionspass för dig och hästen, inte så nirvana-likt men hyggligt. Kanske tränar du för en speciell rörelse, kanske vill du ge dig ut på Pay’n-ride, kanske hägrar tävlingssäsongen eller så har du helt enkelt retirerat till ett annat läge. Du älskar din häst, det är kul att rida och ambitionen sträcker sig inte längre än att du vill ha några goa timmar med din bästa vän. Oavsett, det är helt ok, så länge din häst mår bra, trivs och får sina primära behov tillgodosedda och lämplig stimulans utöver det. Vad det innebär finns det lika många varianter på som det finns hästar.

Det borde vara okomplicerat
Om vi kan vara ense om att det är så här det borde vara – varför är det då så att dressyrintresserade ofta är ett grubblande släkte? Tänk efter, ofta är träningar allvarliga tillställningar, seriösa övningar där lusten att rida, träna och tävla är det sista som präglar övningen. Även den enklaste lektion tenderar att bli gravallvarlig tillställning. När det egentligen är så roligt? Dressyr är utmanande, spännande och tålamodskrävande på en gång, när det går riktigt bra dessutom lustfyllt.

Tänk om…..
…. vi som dressyrryttare kunde slappna av lite, släppa ner garden, tillåta oss att misslyckas och skratta åt det? Skulle det inte bli mer lustfyllt överlag då? Om vi bjöd på den där urdåliga övergången ner i slängtrav med ett skratt istället för att bita sönder läppen och svära inåt?

”Assåå  Shiiiiit vad dåligt jag red där men jag tänkte redan på bytet jag ska göra på nästa diagonal och då tappade jag fokus. Äsch, på det igen.”

Men, det är självklart inte lätt att bjuda på sig själv i en sport som tar sig själv på så stort allvar. Det är nog helt omöjligt faktiskt om man betänker tonen i sociala medier om någon djärvt lagd person lägger upp en bild eller en film på sina insatser i sadeln. Jag önskar att peptalk skulle fylla kommentarsfälten, dressyr är svårt och vi kämpar alla i vår lilla manegehörna, men verkligheten ser annorlunda ut.
Men, tänk om, tänk om vi gick in för att göra dressyr till mest avslappnade, roligaste och inkluderande ridsportgrenen? Skulle vi inte då ha lättare för att nå de perfekta ögonblicken med vår häst? När axlarna släppts ner lite, andningen blir lättare och ångesten lyfter? När rädslan för att fångas i ett dåligt moment och hängas ut bara är som ett suddigt minne av en verkligt mörk period i dressyrens historia? När vi alla hjälps åt för att komma till god ridning med vår partner hästen utan att ha gått fram med virtuella ordmachetes längs vägen mot vår omgivning.

Vad kan jag göra?
All förändring börjar framför den egna spegeln – lova er själva att le i sadeln. Skratta åt era egna tillkortakommanden i sadeln, det blir inte bättre av att grubbla. När skrattet tar över från prestationsångesten flödar inte adrenalinet till din häst och sprider stressen. Öva på ditt tålamod, det blev inte perfekt första gången, du gjorde fel men du kan göra rätt, med mer övning. Och det är roligt. Skratta med din tränare, be hen berätta om sina egna grodor i sadeln, vi har alla gjort bort oss. Det är ok, både du och hästen överlever, ett skratt, en klapp och på’t igen.

hälsningar

Kim C Lundin
alias hobbyryttaren som myglar i hörnen när tränaren inte ser för orken tryter – och aldrig kommer undan med det.

#Dressyrryttareskrattarmest