Elisabet Hoff: ”Jag känner något fuktigt i ögonvrån”

Jag slutar aldrig förundras över vad våra vänner hästarna går med på för vår skull. Nu senast under tävlingarna i Stockholm med den arenans maxade miljö.

Hopphästarna har på ett sätt den ”enklaste” uppgiften. De ser hindren och vet, går in i tunnelseende och får ladda ur. Dressyrhästarna däremot ska kontrollera sin energi och nerv, samtidigt som de förväntas vara uttrycksfulla och bjuda på kraft och elegans och bara fokusera på sin ryttare. Det är inte lite begärt, och ju känsligare hästar vi får desto mer spänd blir jag som åskådare.

Men så kommer ett ekipage som Mia von Essen och Invoice in på banan och jag känner axlarna sjunka, mungiporna åka upp och något fuktigt i ögonvrån.

Där finns inga överdrifter, inga viftande framben eller knyckiga bakben, bara ett naturligt flyt framåt. Ryttare och häst liksom vilar i varandra och det är så jäkla fint och en ren njutning att se.

Tinne Vilhelmson-Silfvén har alltid ridit mjukt. Men hennes nya häst Hyatt har jag ärligt talat känt mig frågande inför. I Stockholm började det också med rejäl glappkontakt, ett av de knepigaste problemen för en ryttare. I küren hade nosen kommit framåt, bilden blev en helt annan och ja, Tinne har en ny stjärna på väg upp.

Kan sedan Sofie Lexner få överambitiösa Inoraline att dämpa sin iver och entusiasm lite börjar det se riktigt intressant ut i det svenska laget inför VM.

Hoppningen i Stockholm fick mig att undra om sportchefen Malin Baryard-Johnsson medvetet bjudit in ryttare med föredömlig ridning.

I finalklassen tappade visserligen Erika Lickhammer van Helmond huvudet i stridens hetta (kan hända alla) och kraschade riktigt otäckt. Men i det stora hela var det suverän ridning vi fick se.

Här måste Gilles Thomas lyftas fram extra. Inte bara för att han vann Grand Prixen. Blott 27 år gammal rider han imponerande moget och överlagt och ligger femma på världsrankningen. Han tillhör den våg av unga som tar allt mer plats, elittyttarbarn som fötts in i sporten (värt mer än rena pengar) och som förvaltat sin gräddfil på bästa sätt. I Stockholm var Hannes Ahlmann, 24, ett annat exempel.

För publiken blir det bra sport och underhållning, men för unga utan samma bakgrund och plattform eller ens pengar måste vägen kännas allt längre. De som lyckas ta sig hela vägen ändå kommer att vara sportens superhjältar.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 18/2025.