Christel Behrmann: ”Världscupens utformning behöver ses över”

Nästa år firar världscupen i hoppning 50 år. Precis som sig bör går finalerna i Göteborg, i Scandinavium, där allt började. 

I Göteborg är det alltid sporten i främsta ledet och det märks på många sätt. Har ni exempelvis tänkt på att Scandinavium är den enda arenan med ridsport på den här nivån som (såvitt jag vet) inte har någon långsida med VIP-bord? Här är det den ”vanliga” publiken som har prioriteras.

Det är så befriande skönt när ridsporten blir ett nöje för alla. Sverige är dessutom smått unikt med den tillgängligheten, i stora delar av världen är den något exklusivt. Jag var visserligen inte på plats vid årets WC-finaler i Fort Worth i Texas, men av tv-bilderna att döma var det knappast gemene man som satt sig på läktarna.

Sanningen att säga var det inte många alls som bekvämat sig, eller visat intresse för, att se finalerna på plats. Det är lite svårt att förstå varför man lägger en stortävling i ”engelsk ridning” i cowboylandet Texas. 

Arrangemanget fick en massa beröm av deltagarna, inte så konstigt, men man kan undra vad syftet från FEI var. Att öka intresset? Locka oljemiljonärer att sponsra? Inte var det särskilt roligt att se så många stolar tomma i en ekande hall.

Sedan Jan Tops skapade Global Champions Tour för 20 år sedan (jubilerar i år) har världscupen lite motvilligt kämpat om uppmärksamheten. Att kalla den inomhus-VM har inte hjälpt mycket. Visserligen väntar ett VM (utomhus) i år och det kan vara en förklaring. Men sanningen är att ryttarnas satsning på säsongens världscup inte varit megastort. Många av de stora namnen fattades i finalen, antingen för att de inte brytt sig om att rida så många kvaltävlingar eller för att de sparade hästarna och avstod finalen. 

Det blev utrymme för andra ryttare, på gott och ont. Roligt var det att se nya zeeländskan Julie Davey på gråa LT Holst Freda (NZWB f -12 e Colman-Casall), mindre skoj med några östeuropeer.

Ett syfte med världscupen är att stimulera världens hoppsport, men många av ligorna bakom de amerikanska och västeuropeiska hänger helt enkelt fortfarande inte med. Sporten är fortfarande alltför liten i exempelvis stora delar av Asien.

GCT lockar mer och mer med sina enorma prispengar, trots att man dyrt måste betala sig in, om man inte tillhör världens topp 12. Nu tillkommer även den nya ligan, med 300 miljoner dollar i potten.

Ska världscupen bibehållas, och förbättra sin status, är det nog dags att se om dess utformning. För vi tycker om den, och vi vill ju se de bästa i en final.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2026.