Det kommer att krävas många turer med Lydia, mitt nya projekt.
Att få möjlighet att fritt skapa en liten drömgård är ju en fantastisk chans till kreativitet eftersom det tar många timmars tankearbete. Jag har en hel del kriterier som jag absolut vill uppfylla, mest handlar det om hållbarhet och djurens välbefinnande (och lite mitt egna kanske).
När jag nu väl bestämt mig för att göra den där förändringen i livet så går det ändå undan, en köpare till gården är hittad och vi är överens om allt det väsentliga som pris, tidsplan och annat.
Som det nu är med hästfolk så har ingen av oss tid att vänta, har man väl bestämt sig för att flytta alla sina djur så ska det göras under sommarhalvåret. I sommar ska alltså då mitt nya stall och övriga ekonomibyggnader komma på plats, de är bygglovsfria eftersom jag har en gård och går därför snabbt att ställa iordning.
Hästarna och fåren får gå ut på bete som vanligt och när det blir dags för installning så får de bara gå några hundra meter norrut. Hästarna kommer antagligen inte fundera särskilt mycket över vilket tak de bor under, mina skulle ju lika gärna bo ute på sommarbetet året runt om de fick och nu blir det ju lite så eftersom ett av sommarbetena blir deras nya vinterhage.
Den som antagligen kommer vara mest förvirrad är Astrid som ju suttit och övervakat gården på sin gårdsplan i nästan tio år. Att få en ny gårdsplan är ju ingen liten sak för en gammal boxer. Hon har ju alltid varit en hund som tar små promenader utan att fråga om lov så nu kommer vi behöva ha många diskussioner kring huruvida vi utvidgat det tillåtna patrullområdet eller om vi flyttat det.
Boxrar har ofta ett generellt problem när det gäller förståelsen av funktionen med staket och grindar, stänger deras människa en grind och lämnar dem på fel sida så ser det helt enkelt grinden som en utmaning.
Astrid har aldrig förstått att hon ska stanna, det där med inlåsning gäller ju bara alla andra.
När det gäller hennes små promenader så handlar det egentligen om att hon anser att patrullområdet innefattar även grannens tomt och detta har vi alltså aldrig lyckats komma överens om. Grannen är min moster så det har inte orsakat några större problem förutom att hennes bokashikompost grävts upp och konsumerats några gånger, hennes tomt är ju inte boxersäkrad vad gäller ätbara underliga saker.
Det är ju ingen sensationell nyhet att vi behöver tänka hållbart framöver. Att tänka hållbart handlar hela tiden om val av material och arbetsmetoder. När jag tittar på hur jag vill bygga så är det oerhört viktigt att få med både klimat och miljö. Det är ju så att rena trähus, timmerhus, har byggts framgångsrikt i generationer så det är där mitt val landar.
Trä är ett byggmaterial som inte belastar vår miljö och det är ett utmärkt sätt att binda kol aktivt under en väldigt lång tid. Vanligtvis bygger vi idag hus av brädor och isolering, det är billigt och blir tätt på ett enkelt sätt. Men så fort man stoppar in glasfiber eller stenull behöver man ångskydd och det är gjort av plast för att stoppa fukt ordentligt. Utan ångskydd så kan ju fukten utifrån eller från djuren ta sig in i väggen och då bildas det genast mögel och annat otrevligt.
En vägg gjord av timmer behöver ingen isolering, den andas och tål fuktvandring utan att mögla. Om man timrar upp ett stall så blir det bara en aning dyrare än att bygga med fackverk, men livslängden blir oändligt mycket längre. Det blir också ett tungt hus som blir oerhört stadigt, att fästa saker i väggen och bygga boxar blir enkelt.
Allt detta låter kanske tekniskt men det är egentligen enkel kunskap som bara är logisk. Mycket av det vi bygger handlar om att bygga enkelt och effektivt och visst går det fort att smälla upp saker på det sätt vi gjort i 40 år men hållbarheten blir ju därefter.
Efter att ha levt hela mitt liv i byggnader som inte innehåller en enda liten plastbit eller modern isolering får jag lite klaustrofobi varje gång jag går in i en byggnad som är sådär tät. Det finns inte heller någon själ i ett hus byggt av en massa döda material och har man bott som jag har så är sådant viktigt.
Mina hästar har ju bott i kallstall de senaste åren, hål och öppna dörrar överallt håller luften frisk. Nu behöver jag själv ha det varmare då det är lite lätt olidligt att försöka jobba i minusgrader med krånglande leder. Det betyder att det nya stallet behöver vara lite mer isolerat på något sätt och istället ha riktigt bra ventilationssystem.
Att ventilera rätt är ju en hel vetenskap men en ganska så logisk sådan. Stall får ju lätt en otrevlig luft eftersom det blir fullt av små dammpartiklar från strö och hö samt att hästarna avger väldigt mycket fukt, det perfekta receptet för mögel helt enkelt. Det finns ganska så exakta riktlinjer för hur man ska bygga enligt Länsstyrelsen, men jag tycker inte att deras variant är tillräckligt bra.
Jag har varit i många stall som är godkända enligt deras beräkningar där luften inte alls känns trevlig. Just nu sitter jag alltså och räknar hit och dit på hur jag bäst skapar ett undertryck och hur jag undviker att få för mycket fukt i stallet. En del av lösningen kommer att bli att inte ha spolspiltan mitt i stallet utan i ett separat rum så att inte den fukten hamnar hos hästarna.
Just sådana saker är det som gör det här extra roligt, jag får hitta helt nya lösningar på alla de problem som jag hittat under 20 år som stallägare.
Logistik, miljö och säker hantering går att modernisera väldigt mycket i hästvärlden så nu lusläser jag all forskning på området och tänker så det knakar där ute i skogen.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på